En bild. Ett hav, en klippa. Två varelser. Han sitter strax bakom. Hon framför. En omvänd omfamning. Hennes ögon mot diset där ute. En fast blick som inget ser. Han, han är förblindad av hennes hår. Hon, hon har hans jacka som sköld mot skymningen. Han fryser inte. Inte nu. Pratar de? I så fall tyst. Deras kroppar säger allt som de annars inte kunde. Inte fick säga. Inte idag. Inte ännu.

Havet där ute går upp i skymningen. Kvällsbrisen för dem tätare ihop, närmare varandra. Han viskar något. Hon hör det inte. Vill inte höra. Eller vill? Hon vill. Kan inte. Får inte. Hennes hår fladdrar i brisen, som tusen viskningar tränger det sig på honom. Han blundar och hör henne inte.

Så sitter de. Andas djupt. Talar, fast utan ord. Timmar, minuter?

Så reser de sig upp som på en given signal. Sakta går de tillbaka mot verkligheten. Nästan framme ger hon honom jackan tillbaks. Nu behöver han den. Hon kysser honom med ögonen och går.