Det är den där korridoren. En korridor som är så stor, där alla 463 elever på skolan ska rymmas. En korridor där skåpen är blåa fast hälften av dem snarare ser gråa ut eftersom de är så gamla och färgen börjat flagna. En korridor där det finns sju bänkar på vardera sida, och där vi alltid råkar hamna sex bänkar bort från varandra. Av en ren slump.
Han är inte populär egentligen, han är som jag. Han går alltid runt med sin stora, rutiga sjal och sina mörkröda jeans som jag undrar om han någonsin tvättar. Hörlurarna hänger alltid runt halsen, som om han alltid måste vara redo att starta musiken, som om de är något han verkligen behöver. Han tycker om musik, det vet jag. Det gör jag också. Han har alltid den där svarta väskan med sig och jag undrar vad han har i den, vill så gärna fråga, men jag törs inte. Jag törs ju knappt titta på honom. Han läser den där extra kursen i franska varje fredag, precis som jag, fast i den andra gruppen på andra sidan skolan. Långt bort ifrån mitt klassrum. Jag tror att han är bra på franska, det ser ut så.
Ibland ser jag honom prata med de populära pojkarna på skolan, men de växlar bara några ord och sen låter han hörlurarna åka in i öronen igen. Som om han inte orkar med dom. Som om han vill vara för sig själv. Det är precis som jag, för även om jag egentligen skulle kunna vara med de andra flickorna så är jag inte det. De är så falska och ytliga rakt igenom, så jag är hellre ensam och lyssnar på min musik än att vara med dem. När jag lyssnar på musik hamnar jag någon annan stans, i en värld där han är min pojkvän. En önskevärld. På våren får han små fräknar i hela ansiktet som är så charmiga att jag nästan dör varje gång jag råkar snegla åt hans håll. Hans gröna ögon är så speciella och jag blir snurrig varje gång han tittar på mig. Även om han bara råkar titta på mig av misstag.
Han är precis som jag, fast han är av motsatt kön. Jag vill ha honom, jag behöver honom. Han är den perfekta pojken för mig eftersom att vi är så förbannat, äckligt lika. Men varje gång jag tänker på hur underbar och fin han är blir jag lite ledsen, för jag vet att jag aldrig kommer våga prata med honom. Och jag vet att det alltid kommer vara sex bänkar mellan oss i korridoren.