Läkaren, tillbaka till kvällen innan
Känner i fingrarna, finkänslan, hur mycket det kittlas när hon drar lillfingret utmed kjolen. Hur varm kroppen är, var stramar linnet? Kan hon andas normalt? Hon tar ett djupt andetag, magen vidgas, det tar stopp, hon släpper. Jag känner hjärtat, så mjukt i rytmen att jag inte hör det i hennes öron. Fingrarna igen, flexar dem lite, fin rörlighet, koordination. Kollar takt, mjukhet, eventuella brister i tårna, knäna, höften, magen, bröstet, nacken, käken, hjärnan. Det ser bra ut.
Tankarna smakar generellt sött hos henne, men idag finns en besk udd till dem.
Jag måste sätta mig.
Framför henne står en stol och ett runt litet bord varpå en gul blyertspenna med glansigt överdrag ligger. Jag känner hur hon sjunker ihop, ryggen lutar framåt, armbågarna stödjer sig mot bordet. Hennes hand är tung när hon tar pennan och trycker den mot träskivan. Hon skriver Isa. Isa hennes namn. Handstilen är stolt och vuxen.
Hon tänker på minnen. Ett vackert med kärlek och jag känner hur det hettar om hennes kinder och ett leende blottar hennes mjölkvita tänder. Det går ett ögonblick av omedveten turbulens innan ögonen plötsligt slocknar och mungiporna långsamt vågar sig ner.
Hjärtat slår, hon är stilla på stolen, och jag känner mig obefintlig.
Så fruktansvärt bådande stilla.
Kanske hör hon mig för det kniper i magen och hjärtat slår en halv sekvens snabbare. Tystnaden upphör.

Den gamla madrassen knakar under min tyngd. Någon ropar lite längre bort i korridoren att Akut hjälp behövs, läkare ombeds vakna. Mina ben darrar och spänner sig för att sedan ge efter åt tröttheten. Ansiktet hettar, hjärtat bultar hårt. Sömnen är långt borta. Jag vet att jag kan sätta mig upp. Jag känner att det finns kvar styrka i benen trots det elva timmars arbetspass jag precis lagt bakom mig.
Imorgon, tidigt, vaknar jag igen, och finns där för er. Men just nu, inte just nu. Jag måste få vila. Bara en liten stund.
Jag talar till mig själv. Därute, finns inga ursäkter, finns bara hjälp, eller inte hjälp.
När den varma, men ännu ej heta solen skiner in genom fönstret till korridoren öppnar jag ögon som är klibbiga. Mitt huvud är som krossat porslin.
Att använda ordet vakna, är att inte veta dess betydelse.
Jag känner besvikelse men vet inte varför. Något har hänt under min korta vila, det finns i luften, trycket har minskat, lugnet är för påtvingande. Tystnaden för intensiv. När någon kommer i korridoren kan jag inte bli annat än lättad.
”Vad har hänt?”, frågar jag med hög röst som nästan ekar bland slangarna och instrumenten, verktygen och de stilla patienterna.
Hon svarar inte. Hon har mer uppsvällda ögon nu än igår. Hon möter inte min blick, den är intetsägande i golvet. ”Mma, vad har hänt?”
”En patient gick bort igår. Det fanns ingen läkare, vi kunde inte hjälpa henne. Hon behövde opereras.”
Jag nickade. ”Vad hette hon?”
”Isa, Isa Retniv.”

Varför dog hon?
Små tankar går att urskilja. De är oroade tankar, förbjudna tankar, chockerande tankar, ja jag kan inget annat än lyssna, uppmärksamt. Det finns saker som jag inte visste om henne, svar till frågor som jag aldrig skulle vågat ställa som jag får under dessa minuter då jag upplever hennes känslor, lyssnar till hennes tankar och känner motoriken i hennes kropp. De är hennes privata sfär som jag ofrivilligt smält in i för att göra om det förflutna.
Hon andas tyngre, adrenalin och syre aktiverar henne. Plötsligt är jag där i hennes tankar. Det är en vansklig sensation att se sig själv genom någon annans ögon. Känna irritationen framkallad av vissa saker som jag gör och upptäckten av att de är desamma som dem hon har berättat för mig om. Att bli obehagligt överraskad. Jag känner ingen värme inom henne och bilden av mig försvinner strax. Fram träder något annat. Ett vasst tillhygge, hon försöker slå undan tanken. Men den dyker upp igen, bredvid mina svaga konturer. Det höjs, och försvinner. Jag andas ut. Hon känner sig också lättad, eller är det något mer. Är det frihet? Jag vet inte, men det lugnar mig.
Hon kniper ihop munnen. Ställer sig upp. Var är alla känslor? Går mot köksbänken. Snabba säkra steg. Hennes fingrar söker efter kniven på skärbrädan.
Hon tänker skada sig, svårt, hon kommer ta självmord, nej.
Jag försöker avstyra henne, jag målar upp en bild från första gången vi träffades, en vacker bild med kärlek hennes kinder hettas.
Något hårt bolmar i magen och fastnar i halsen på henne. Hon gråter inte men det blänker till i hennes ögon. Kniven nu i fast grepp om hennes hand. Hon går ut ur köket. Hjärtat bultar jag hör det i hennes…

Isa
Min hand är säker då jag går till hans bädd på lasarettet. Någonting, en tanke bara, en bild av mig själv som plötsligt kom till mitt medvetande övertygade mig. Jag står ofördärvad några sekunder innan jag fäller ned blicken mot min förbannelse, vacker, strålande som jag aldrig sett mig. Mina kinder hettas och i ett får jag styrkan och modet jag väntat på.
Kniven sjunker mjukt ned i honom och det känns tomt inombords. Som om jag gröpts ur.
Som om det fattas mig något.