Jag har sprungit i hela mitt liv
Sprungit för att stå still

Hela tiden sökte jag ett mirakel
När det fanns precis intill

Jag blundade så hårt jag kunde
För att kunna se

Plågade mig själv konstant
För att våga le

Varför tar man alltid den långa vägen
Kryper när man kan gå?

Varför söka efter andra svar
När allt är så uppenbart ändå?


Och i hela livet
Sökte jag efter ro
I ett åskmoln...