innan han lämnade mig
så gav han mig en blomma
en blomma
den var blå
blå som himmlen
på vilken solen skiner
blå som havet
på vilket vågor rider
blå som min kläning
på vilket tårar lämnade sitt
ödsliga bevis på min kärlek

att vara ifrån den man älskar
så långt bort
så lång tid
oroa dig inte jag kommer tillbaka
oroa dig inte jag kommer hem
sa han till mig den dagen då han försvann
det fanns ett krig att vinna
men ett annat krig skedde inom mig
att låta honom gå
den känslan kommer jag aldrig kunna beskriva
inte med ord
aldrig någonsin mer...

dom var alla så modiga
dom skulle alla bli hjältar
alla skulle komma hem med en medalj
och en historia
som för alltid skulle berättas
om modet av en ensam man
i ett annat land
som stod upp mot fienden
och slog dom med ensam hand
alla dessa hjältar
med drömmar
som kom lika snabbt som dom försvann...

hon stod där och tittade på honom
tittade medans han försvann
in i fjärran
långt bort
till en plats där livet försvann
kanske gick det snabbt
kanske tog det lång tid
ingen vet
ingen kommer ihåg
han bara försvann
den man som aldrig kom tillbaka
den man som aldrig kom hem
det hjärta som aldrig läkte
fanns kvar till tidens ände

oroa dig inte tänkte hon
vad som än händer
så kommer vi mötas igen...