det är inte åt helvete allting. i min så djupt rotade, inbillade verklighet så var det så. åt helvete. i den riktiga verkligheten, den vi alla lever i, till och med jag - inget helvete.

det finns inga svar jag kräver av dej. det finns ingenting det är bråttom med. det finns ingenting som måste göras eller sägas.

det enda vi måste göra det är att bajsa och dö.

men nu vet du hur det är som det känns i mitt inre. hur blodet puttrar lite extra varje gång bokstäverna som bildar ditt namn samlas på konferens i min hjärna. och det är väl kanske bra det, så kan du ha det som utgångspunkt. jag är ju bara en enkel lekman, så jag vet ju ingenting, men det kanske blir lättare då?

det spelar nästan ingen roll hur lång tid det tar, jag hade tänkt leva ganska länge till. det jag vet räcker så bra. för du är speciell och det är jag med. så olika, så lika. så avlägsna, så nära.

jag ska sluta oroa mej. en begravning går man inte på i förväg. nej, man lever så länge man lever. det är så man gör.