egentligen.
så är hela min existens baserad på en lögn
en lätt violett lögn inlindad i alldeles för många ursäkter.
egentligen lever vi inte alls
(eller är det de vi egentligen gör?)
dina mörka lockar faller ned från din slarvigt uppsatta knut
och
du ber en bön till alla storstadskvinnor medans du iaktar de digitala siffrorna på våran gemensamma mikrovågsugn
och
jag närmar mig dig med både myrsteg och stormsteg
(sett från olika perspektiv)
jag ler tyst och du lägger dina händer på mina kantiga axlar och jag skriker
skriker inombords.
förgäves efter mer berörelse
för bekräftelse
och
du stillar mina begär och envisas med att dricka upp kaffet innan något mer
och jag tvivlar på lögnen om min existens medans jag går och sätter mig i din slitna tygsoffa och tänker på vad du tänker på.