Jag inhalerar din doft,
och hög som ett hus
andas jag rökringar
av den luft jag ärvt från dig.
Pustar ut
och ser hur fukten
från mitt andetag
nästan hinner bilda frostiga kristaller
i decemberkylan,
innan de gömmer sig i natten
och leker osynlliga.

Jag drar mina fingrar
genom ditt trassliga hår
och vilse i det vackra,
ler jag mot det faktum
att det inte skrämmer mig
att jag inte längre
hittar hem.

Stigen som en gång tagit oss hit
syns inte under den snö som faillit,
och inte heller har vi rört oss
tillräkligt långt
för att vi ska kunna hitta några fotspår.
Men under vinterhimlens stjärnor
kan jag se hur du ler.
Hur vi ler.

För vi vet båda två,
att från och med nu,
från denna sekund,
och från denna skogsdunge
börjar vandringen på en ny stig,
en stig som tar oss
till nya höjder,
till nya tripper,
av kärlek
som drogar oss.