Tiden går medans dagarna stannar.
Minnen kommer medans ögonen sloknar.
Törsten i min själv efter kärlek och vänskap ska få brinna.
Brinna tills den hittar dom rätta vännerna.
Men smärtan som jag har bärt på i flera år ska nån gång få komma ut och visa alla vad den har att säga.

Mark ska skaka, berg ska krossas, vattnet torka när dom hör min smärta.
Men jag vet inte om nån skulle klara av att få känna på den,
för är rädd att jag tappar allt.
Tappar mina vänner.
Tappa dom som betyder mest för mig.
Rädd för att tappa taget och falla ner i den botten lösa gropen.
Och aldrig kunna resa mig upp igen ur det...

Så håller det kvar innom mig.
Stänger in det i min kropp.
ger inga tecken elelr visar nån min smärta eller hur jag mår.
Bara till dom jag verkligen bryr mig om och litar på.