Jag ställer mig upp och med raska steg går jag mot dörren, vänder mig om och blundar.
- Aldrig igen, säger jag samtidigt som jag smäller igenom dörren.
Jag tar ett djupt andetag och går sedan därifrån.
Mannen i receptionen tittar snett på mig, jag ger honom ett osäkert leende och fortsätter förbi honom,
ute på gatorna vimlar det med människor, regnet snattrar på deras paraplyn och jag drar på mig min luva medans jag följer med strömmen utav folk.
Korvstånden står och säljer korv och har ingen aning vad som nyss har hänt mig.
En gubbe sträcker fram en korv med bröd mitt framför näsan och mumlar något till mig.
Jag skakar på huvudet och fortsätter.
Jag hade ingen aning om vart jag var påväg, jag ville bara bort.
Bort ifrån vad som hade hänt, vad jag hade deltagit i, vad jag hade gjort.
Med det främmande folket runt omkring mig följde jag med ner i tunnelbanan, jag trängde in mig på en sitsplats och tittade rakt fram och såg min spegelbild.
Med min svarta huvtröja och mörkblåa jeans kunde jag lätt kunnat misstänkas för att vara kriminel.
Jag skakade på huvudet.
- Jag är ingen mördare, tänker jag för mig själv.
Tåget stannade med ett gnisslande ljud och dörrarna öppnades.
Jag trängde mig förbi allt folk och kunde höra dom sucka och svära åt mig i deras tystnad.
Rulltrappan kändes för sakta så jag valde att ta trapporna istället, och för att det skulle gå ännu snabbare tog jag dubblasteg.
Jag kom upp på gatan igen där alla människorna med sina svarta paraplyn gick runt och stressade till deras viktiga möten och famljemiddagar.
Jag kunde se min lägenhet, fönstret hade gardinerna fördragna och lampan var släckt.
Jag valde denna gången hissen istället för trapporna.
Tryckte på femte våningen och väntade, den vanliga tråkiga hissmusiken spelades och jag kände hur mitt tålamod försvann.
Dörrarna öppnades sakta och med stora steg gick jag fram mot min dörr.
Som vanligt stod min numret 37 snett på min dörr och jag rättade till den och låste upp.
Katten kom jamandes till mig och strök sig på mitt ben.
Jag kollade min telefonsvarare -0 meddelande.
- Skönt, tänkte jag.
Jag slängde fram lite mat till katten och slängde mig i soffan med fjärrkontrollen.
Nyheterna var igång och jag kunde höra nyhetskvinnan berätta:
- Ett nytt lik har hittats i New York. En kvinna kontaktade polisen om att ha hört ett slagsmål i sin granneslägenhet och hade gått förbi för att kolla läget. Detta är det fjärde liket som har hittats och polisen misstänker nu att det har med en seriemördare att göra...
Jag stirrade på tvn och hörde hjärtat dunka hårt.
- Dom hittar mig inte, tänker jag.
Jag stänger av ljudet på tvn för att få lugn och ro och plötsligt ringer dörrklockan.
Det ekar i huvudet på mig och jag känner hur hjärtslagen blir snabbare.
- Jag är ingen mördare, säger jag tyst till mig själv samtidigt som jag går bort till dörren.