”Mamma!” En stund av total tystnad härskar innan den bryts av ett högt vrålande från Signe 9 år. ”MAMMA!” Hon stampar med foten i golvet och gestikulerar vilt med armarna. ”MAMMA!” Hon tar i från tårna och ljudet vibrerar fram ur strupen.
Ingbritt kommer springande som om det brinner någonstans. ”Ja vad är det? Varför skriker du så?”
Signe räcker fram tidningens mittrubrik till sin mamma och tittar med ledsna ögon på henne. En stor tjock dubbel skrift täcker nästan hela sidan. BANGKOK ÄR EN KRIGSZON! Gatorna är tomma, röklukten tjock och skotten ekar mellan husen. Ingbritt skummade över texten och såg att bilden föreställde två män som låg bland en massa däck. Hon kunde inte se om de var döda eller levande, men förstod varför Signe reagerade. ”Lilla gumman, du skall inte läsa sådant här. Jag ser att vår restaurang syns i bakgrunden, och förstår att du tänker på Zirita som du mötte när vi var där. Hon mår säkert bra. Du kan väl mejla henne och fråga?” Ingbritt gick ned på knä framför sin lilla dotter som alltid varit så vuxen för sin ålder. Hon lade armarna runt henne och pussade den lilla. Signe höll i sin mamma hårt, hårt och mindes alla roliga stunder hon haft med Zirita som var restaurangägarens dotter.

Flickorna hade funnit varandra direkt och lekt varje dag med de få leksaker som fanns i huset som inrymde restaurangen. Allt var primitivt och enkelt. Toaletten bestod av ett hål i backen och deras bostad behövde lappas både här och där, men den lilla thailändska familjen var lycklig och spred glädje runt sig genom att dela med sig av det lilla de hade. Maten pappan i familjen gjort hade smakat himmelskt och sakta men säkert etablerade de en kontakt som mynnade ut i att Ingbritt och Kalle donerade en massa pengar till restaurangen.

Kriget hade tärt på alla thailändare och barnen for illa bland soldaterna som gjorde allt för att engagera dem i det som hände. De lärdes upp i konsten att kriga och hur man skötte ett vapen medan de drillades av människor som förvrängde deras sinnen. Skolor stängdes och de fattiga blev ännu fattigare när turisterna inte längre kunde komma till landet.

Ingbritt lade sin kind mot Signes kind och de tittade sorgset på bilden i tidningen medan minnen sköljde in över deras hjärnor. ”Mamma, jag går och försöker få tag i Zirita nu, men vad gör vi om hon inte svarar?” Frågan hängde i luften när Signe gick till sitt rum.

Ingbritt tog flera djupa andetag innan hon ringde till sin man Kalle. ”Hej! Har du möjlighet att ta kontakt med Leo, ja du vet Ziritas pappa?” Hon lyssnade uppmärksamt i luren när mannen berättade vad han hört. ”Det ser inte alls bra ut.” Kalles avslutande ord nådde precis Signe som klev in i rummet med moloken min. ”Får jag prata med pappa?” Den lilla flickan räckte fram handen och tog emot luren och sade med gråten i halsen. ”Är Zirita död? Jag försökte nå henne med datorn, men hon svarar inte.” Kalle gjorde allt för att trösta sin dotter och till och med tog till en liten nödlögn. ”Jag vet någon som kan kolla upp hur de mår. Det är nog ingen fara. Upp med hakan nu.”

När de lagt på luren skyndade sig Kalle att ringa till thailand och fick efter många om och men reda på att restaurangen skjutits sönder totalt några timmar efter att fotot tagits. Killen som tagit fotot berättade att förödelsen varit total och att familjen in i det sista serverat mat till de boende i området.”Jag är ledsen, men jag tror inte att de lever längre. Den lilla flickan befann sig på altanen när militären kom. De är helt galna.”

När Kalle kom hem på kvällen skakade han sakta på huvudet när Ingbritt frågade honom om Zirita levde. ”Jag tror inte det, tyvärr. Var är Signe?” Ingbritt nickade mot flickans rum och fortsatte med maten med tårar i ögonen.

Uppe på rummet satt Signe med en silveramulett i handen. Ett flätat svart läderband hade knutits i den och man kunde se att den använts flitigt. Hon mindes sekvensen då hon fått den som om det varit igår. ”Varsågod allra käraste syster. Den här bringar lycka. Min mormor har gjort den, men jag vill ge den till dig.” De bruna fingrarna smekte den vita kinden och ögonen lyste av den inneboende kärlek som bara ett barn kan äga. Tänk på mig ibland.” Zirita hade skrattat sitt mjuka pärlande skratt och leende lagt det runt Signes smala hals. ”Jag går nu. Jag gillar inte avsked. Kom snart hit igen.” Signe mindes den skarpa smärtan i hjärtat av saknad, och sorgen när hon insett att det skulle dröja länge innan de träffades igen.

När Kalle knackade på Signes dörr kände han sig både gammal och sliten i själen. Vänskapen med Leo hade varit varm och kamratlig. Den andres livsöde hade greppat tag i Kalles innersta rum och efter att ha diskuterat saken med Ingbritt beslöt de sig att stödja vännens rörelse med lite pengar.

Leo hade mejlat foton några gånger, men aldrig bett om mer pengar. På dålig engelska hade han knackat ned några rader om hur livet i Thailand var och noga dolt sanningen för sin nye vän och hans familj. Zirita hade många gånger gråtande lagt sig på det kalla cementgolvet på sin sovmatta. Sängen hade sålts för att köpa mat till restaurangen och när ingen längre kom för att äta var huset tomt på möbler och saker. Hungrig och frusen spenderade hon sina sista dagar på verandan där insekter fångades och sedan stektes till lunch och middag.

”Får jag komma in?” Kalle satte in en fot i dörrspringan, men väntade tills han fått ett jakande svar innan han klev in. ”Zirita och hennes familj är antagligen döda.” Han sade orden innan de rullat runt för många gånger på tungan. ”Jag är ledsen hjärtat, jag kan inte ljuga för dig. En fotograf berättade att han sett deras hus skjutas sönder.” Ingbritt stod utanför dörren och väntade tills Kalle var klar, sedan gick hon in och sällade sig till de andra. Ståendes i en ring höll de om varandra och delade smärtan.

I Signes rum syntes en lite ikon på datan. Den blinkade intensivt flera gånger och en kort signal hördes. Du har mejl stod det med röda bokstäver.

Snyftande lösgjorde sig Signe ur sina föräldrars famn och tittade på sin dator. ”Mamma, pappa titta! Kan det vara från Zirita?” Hon satte sig på den cerisrosa stolen och klickade sig fram till meddelandet som hon läste högt. ”Hej! Jag bor hos min moster, men vi måste fly för militären är på väg. Mamma och pappa klarade sig inte, men vi hinner inte begrava dem. Saknar dig! Hör av mig senare."
Signes ögon var fortfarande sorgsna, men blicken hade ljusnat och ett svagt leende syntes. ”Åh, vad glad jag blir! Men stackars Zirita som inte har några föräldrar mer.” Ingbritt tog sin lilla dotter i famnen. ”Älskade, älskade du. Vad glad jag är för att vi bor i Sverige.”
Hon vände sig till Kalle som loggade ut från datorn och stängde av den. ”Vi går ned och äter. Jag skall kolla med några jag känner om vi kan få hit Zirita. Ja jag lovar inget, men kanske…” Det sista sade han så tyst att inte dottern hörde det.

Det var med blandade känslor som familjen satte sig vid matbordet. Signe var inte sitt vanliga pladdriga jag och de andra kände en stor sorg i hjärtat. ”Leo var en duktig man. Jag är glad över att vi träffade honom.” Ingbritt tittade på sin man och slog ut med händerna i en hjälplös gest. ”Varför måste det finnas krig? Varför kan inte människor leva tillsammans i harmoni? Vad är det för värld som Signe kommer att växa upp i? Så mycket ondska.” Kalle lade handen över hennes och drog upp axlarna. ”Lilla du, jag vet inte varför det blir så här. Det är ju vuxna män som inte kan samsas och ibland har svårt att se saker från flera håll. Oskyldiga får sätta livet till och tyvärr även barn. Men jag är glad att Zirita lever. Du skall se att det löser sig.” Signe satte sig tätt intill sin pappa och höll hans arm hårt, hårt. ”Pappa? Blir det krig här med? För våran fröken har sagt att våra polikter bråkar.” Kalle tittade en lång stund på sin dotter med oförstående min, sedan ljusnade han upp och skrattade till. ”Politiker menar du va? Nej du, jag tror inte att det är någon fara. De där gubbarna tjafsar om småsaker.” Signe tittade på sin pappa med mycket allvarlig min. ”Jag är rädd.” Hon huttrade till och gled in i sin pappas öppna famn.

På kvällen sms:ade och mejlade Kalle till några vänner som kände några andra män som kunde bistå med råd. För varje samtal flyttades en vit linjal nedåt på listan av namn. De runda glasögonen föll ideligen fram på nästippen, och till slut tog han irriterat av sig dem och böjde till den tunna bågen som gick över öronen. Kalle tittade på klockan och såg att den dansat iväg till tolv. Det var dags att sova. Snart skulle det visa sig om allt hans jobb gett något resultat. Motvilligt stängde han av datorn och lade mobilen på köksbordet för att med långsamma nästan smygande steg gå upp till Ingbritt och glida ned under täcket. ”Kunde de hjälpa oss?” Hon lade armen över hans mage och lade sig tätt intill. Kalle hummade och lät sin ena hand ligga på hennes. ”Vi får se imorgon. Sov nu.” Ingbritt viskade ut i tomma luften. ”Jag älskar dig.” Han rörde lite på sig och mumlade sömndrucket. ”Detsamma.”

Dagen efter startade en ringcirkus utan dess like. Massmedia hade fått nys på att Kalle skulle försöka få hem Zirita till sig och ville ha närmare besked av honom. Okända människor ville bidra med pengar och organisationer ville skriva avtal med honom om att få ha historien i sin reklam. ”Men snälla rara ni. Det är ju inte ens säkert att vi kan få hit flickan.” Han tittade på sin fru med panik i blicken. Vad var det han hade startat. Projektet började gå helt ur händerna på honom och hans medhjälpare bad att få slippa bli intervjuade. Det var förvisso en av dem som tipsat tidningarna, men han hade ingen lust att agera frontperson. När dagen nått till ända hade Kalle ont i händerna av allt hållande i telefonluren. Ingbritt kom in i rummet med Signe vid sin sida. ”Vad tror du? Kan vi överhuvudtaget få kontakt med Zirita?”
Plötsligt klappade dottern händerna och hoppade runt, runt. ”Jag har det! Hon har ju en mobiltelefon! Den fungerar säkert.” Hon sprang upp till rummet och hämtade en skrynklig rosa lapp som det stod en massa siffror på. Kalle plockade fram sin mobil ur fickan och knappade sakta in dem en efter en och höll andan. Skulle det lyckas? Signal efter signal gick fram…

Signe stod med händerna hårt knutna och såg på sin pappa. ”Svarar hon?” Kalle skakade på huvudet och tittade med sorgsen min på Ingbritt. ”Vad gör vi nu? Hur skall vi…?” Plötsligt hördes en låg röst i luren. ”Zirita.” Han greppade den med båda händerna och viskade till de andra. ”Hon svarade. Jag skall försöka få henne att förstå vad som är på gång. Jean- Luc har lovat att hämta Zirita om det inte blir alltför farligt. ”
”Lilla du, hur är det med dig? Det är Kalle.” På knagglig thailändska förhörde han flickan som just då satt i ett övergivet hus mitt i Bangkok. Militären svepte med jämna mellanrum förbi i sina gröna stora helikoptrar och emellanåt sköt de med sina k-pistar när de tyckte sig se någon.

”Jag är rädd! De tog min moster till en bil och åkte iväg med henne. Jag saknar mamma och pappa…” Höga snyftningar tog överhanden och Kalle hörde paniken i hennes röst. ”Lugn gumman, vi skall försöka hjälpa dig. Exakt var befinner du dig nu?” Zirita grät lågt och snörvlade då och då till. ”Jag är på en gata som heter Bangla Road 45, men det är läskigt här så jag funderar på att gå till nästa hus.”

Kalle satte sig ned och skrev upp allt Zirita berättat. ”Det är jätteviktigt att du INTE går någonstans. En fransos vid namn Jean-Luc kommer till dig. Han kan thailändska och hjälper dig ut från landet. Lova mig att stanna?” Det var tyst en lång stund i luren och det knastrade och hördes thailändska mansröster. ”Zirita?” Snyftande nickade hon på huvudet och såg i ögonvrån de grå pälsklädda djuren som skrämde henne nästan mer än militären. ”Jag lovar.” Kontakten bröts och Kalle satt med en helt tyst telefon i handen.

”Nu är det bråttom. Jag ringer till Jean-Luc och ger besked. Han var i Bangkok nu för att fotografera militärens härjningar.” Kalle slog ett långt nummer och satt länge och väntade innan han kopplades fram. ”Hej! Kalle Berger här. Flickan finns i nuläget på Bangla Road 45, men verkar skräckslagen. Jag frågade inte om hon var skadad så jag har ingen aning om hur det är med den saken.” Han lyssnade intensivt några minuter och gav ett lättat leende till Ingbritt. ”Du åker nu? Vad glad jag blir. Hon betyder så mycket för vår dotter, och oss naturligtvis. Hör av dig när ni träffas och lycka till.”

Zirita satt länge med luren i sin hand och tårarna blötte ned den rosa displayen. Farbror Kalle var en av pappas vänner och hon litade på honom. Hon var törstig och den lilla magen kurrade intensivt.

Det var mycket länge sedan hon ätit. Mostern delade med sig av det lilla hon hade hemma och Zirita fick bara med sig några frukter när militären stormade in. Mosterns skrik ekade fortfarande i flickans huvud, och skottet som skjutits efter Zirita hade touchat hennes öra. De bara fötterna var blodiga av glasskärvor som legat på gatan hon sprungit på, och hennes vackra gula klänning var söndersliten. Smala bruna axlar tittade fram mellan banden som blivit smutsiga av nedfallande bruk. Håret som mostern konstfärdigt flätat på morgonen var lika perfekta nu som då. Det drog och slet i hårbotten, en svidande känsla som gjorde att hon masserade huvudet med jämna mellanrum för att minska smärtan.

Precis när Zirita gett upp hoppet om att bli räddad och packade ihop sina saker för att fly ifrån de stora råttorna som kommit tätt inpå platsen hörde hon en mansröst ropa hennes namn med en konstig brytning. ”Zirita! Hallå! Det är jag, Jean-Luc.” Hon hörde honom ta sig genom rum för rum och reste sig upp lagom tills han tittade in där hon var. ”Hej! Vad glad jag blir att se dig. Det är väl du som är Zirita? Är ni fler här eller är du ensam?” På klingade thailändska talade han om vem han var och bad henne att lägga sjalen över sitt ansikte. ”Det dammar jättemycket därute, och vi måste försöka ta dig snabbt till flygplatsen.”
Under tiden som Jean-Luc talade lyfte han flickan och bar ut henne till en grön jeep utanför. ”En vän till mig har fixat pass till dig, och i Stockholm väntar dina vänner. Håll tummarna att militären inte fattar misstankar.” Jean-Luc lade Zirita i baksätet och täckte över henne med en sjabbig mörk filt. ”Förlåt gumman, men det är för vår säkerhet. Ingen får ens se en glimt av dig. Då åker vi dit båda två.” Han hoppade in och startade bilen.

Efter några minuter tittade han på hastighetsmätaren och tryckte på bromsen för att inte se stressad ut. Å andra sidan körde alla som galningar i Thailand och olyckor var vanliga, men då var det oftast motorcyklar och Tuctucs inblandade.
Den stora silvergrå skriften på bilen lyste i det gassande solskenet. Jobbet som fotograf innebar att militären ofta släppte igenom honom utan att söka igenom bilen. Den något sjabbigt klädde mannen i stort skägg var duktig på thailändska och dessutom rolig. Då och då stack han till de unga männen ett cigarrettpaket eller något annat. Han gjorde reportage över hela landet och frun var dotter till en av landets högre tjänstemän.

Helikoptrar svepte över bilen då och då, men lugnades av Jean-Lucs vinkande och fortsatte sitt sökande. Vägspärrarna hade åkts igenom utan problem, och de hade till och med fått i sig lite mat från ett litet kök efter vägen. Zirita hade sovit gott hela resan och musiken fyllde jeepen och omgivningen.

Hemma i Sverige studsade Signe mellan golv och tak av ivrig förväntan. Naglarna blev skarpkantade av det idoga tuggandet och Ingbritt sade inget eftersom hon förstod flickans nervositet. Kalle fick med jämna mellanrum telefonsamtal som vittnade om att resan gick bra. ”De närmar sig flygplatsen.” Han lyssnade på mannen i luren. ”Zirita mår bra och hälsar.” Kalle gick ut på verandan och fortsatte samtalet.

När han återvände till köket var han vit i ansiktet. ”Något hände…Jean-Luc ropade att militären vinkade in honom till sidan och att han måste stanna, sedan hörde jag skottlossning. När jag ringde upp honom sade de att abbonenten inte går att nå.” Signe sprang fram till sin pappa och slog armarna runt honom. ”Pappa, du måste ringa igen.”

Forts. följer