I.
Min tanke larmar lögnen han vill så
den gamla krymplingen med ont i blick
misstroget ser han på sitt lögnens stick
på mig, och mun som knappt ens kan förmå
ta väck det flin som snörper kanten på
dess skåra, då fler faller för hans trick.

II.
Vad ska han annorledes ta sig för?
vad mer, utom att lögnen lägga ned
att snärja de som han själv ger besked,
som ber om vägen? Kanske skratt man hör,
ett dött, då kryckan skriver gravskrift för
oss män som vandrar denna vandringsled

III.
när jag sen i hans ledning faller dit,
emot det fog som inte bådar gott
men döljer Mörka tornet, mörkrets slott.

Så utan hopp jag följer råd och rit,
ej stolthet att i slutet få ta bit,
men lycka finns i chans till slutet blott.

IV.
För, med den vandring som jag tog mig för,
med sökandet som sträcktes ut till år
så blev mitt hopp ett spöke som ej står
bi för en skränig vinstens jubelkör.
jag bannar knappt mer sprången hjärtat gör
när det nu ser att intet förestår,

V.
som när en sjuk, en mycket nära död
han verkar död, och tårarna tar slut.
Farväl på rad tills en tar andra ut
att andas friskt och ge dem lite stöd
(”Nu är allt ändå slut”, hans stämma ljöd,
”på det kan inte sorgen råda bot”)

VI.
och några undrar om det finns en grav
som någon vet och sedan också var,
när det kan lämpas att man liket tar,
med tanke på båd’ duk och flagg och stav;
Den sjuke hör men ids ej göra skav
till deras ömma kärlek och bli kvar.

VII.
Så har jag lidit detta företag,
misslyckandet har siats mången gång,
och ”Bandet” -som så kallas i jargong
av narren de som tornet vill få tag-
vars steg slår slint på deras bästa dag,
och tvivlet råder nu min egen gång.

VIII.
I tysthet, likt förtvivlan vände jag
ifrån hans väg där hat och ondska går
emot ett av hans finger pekat spår.
Som bäst var dystert ord för denna dag
vars sista röda stråle sken så vag
och hånfullt över sitt försvunna får.

IX.
Märk väl! att kvickt jag kunde finna att
ett steg och två blev till ett fälts förvar,
när jag så såg mig om, så tydligt var,
den säkra vägen utbyttes mot platt,
stort, fält som hann till horisonten fatt
jag må gå på, ej annat val finns kvar.

X.
Så gå då. Jag ej skådat värre drag:
ett landskap så förstört och skamligt så,
att inget gro, där blommor skulle stå
fanns kockel, törel som av egen lag
fick utan vördnad spridas varje dag.
Tänk, borrar vore vackert. Om ändå…

XI.
Nej! Karghet, ödslig tomhet har åsatts,
som landets lott på något konstigt sätt,
”Se hit, eller se bort” det flinar brett
”Det är förgäves, dömd är denna plats”
”att renas utav eld det är dess sats,
Så bränn min jord, befria denna slätt.”

XII.
Om än en tistelstjälk sig tryckte på
och höjde huvudet, det klipptes av
av avundsjuka blad. Och hålen gav
med mörka, härjda löv en känsla så
av ärrat land där ingen grönska stå.
På vilddjurs vägar vilden sig begav.

XIII.
Knappt växte gräset; som en spetälsks hår,
Och tunna blad stack upp ur lerig flod,
vars gyttja undertill såg ut som blod
En stel blind häst, med skrämda, spända lår
hur han än tog sig dit, han där nu står
en gammal, utslängd djävulens klenod!

XIV.
Så utmärglad, med pressad nacke, nå
vid liv, måhända död, det vet nog fan,
med stängda ögon under rostig man;
den vanställdhet som fått min ve är få,
och aldrig jag ett vilddjur hatat så;
Ond är nog den som är sån smärta van.

XV.
Jag sluter synen, hjärtat tar min sikt.
Likt slagskämpen som stärker sig med vin
Jag klunkar forna tiders muntra min,
så väl jag hoppas spela ut min vikt
Tänk först, slå sedan till — soldatens dikt:
Allt rätas ut i smaken av den ti’n.

XVI.
Ej det! Jag ville vara Cuthbert kär,
Ett gyllne garnityr var hårets svall,
O, vännen, tills jag kände armens fall
runt min, att hålla mig fixerad där
Hans sätt! Ack ja, vanärans natt tyvärr!
Ut brann mitt hjärtas eld, och jag blev kall.

XVII.
En ärans själ var Giles — stod stark som stål
Så stolt som då han riddartiteln fick
Vart ärlig man törs gå (sa han) han gick.
Väl — dock en ny scen — Fy! En bödels nål
som håller pergamentet vid hans bål?
Bespottad får förrädaren sitt stick.

XVIII.
Ett gånget liksom detta? Hellre här,
så åter till min mörka väg så lång!
Så långt som ögat når, ej sikt, ej sång.
Skickar natten en uv, säg vad den bär?
Jag frågar på den slätt som intet när,
förskingras mina tankar från sin gång.

XIX.
En plötslig liten flod skär av sitt rov
så oväntad som orm som slingrar fram.
Ej håglös tidvåg hjälpt nån’ unken stam.
Månne ett fotbad, för en djävuls hov,
nu löddrigt rinner fram. En ilsken bov,
är varje virvel strödd av fradg och damm.

XX.
En ynkedom, förhatlig likaså.
På knä vid varje sida stod det al,
små dränkta pilar anföll dess kanal
i hopplöst självmord, dungen må förgå.
Den flod som all den ondska den förmå
har givit dem, förflyter utan kval.

XXI.
När så jag vadar, gör jag det i skräck,
att sätta foten min på någons lik
vart steg, eller mitt sökande med pik,
efter en sänka, kan va skägg och späck!
En vattenråtta? Jag hör detta knäck,
men, ack, det lät mer som ett barnaskrik.

XXII.
Jag gladdes då jag nådde strandens rand
Nu mot ett bättre land! Ett omen! Ack!
Vilka var kämparna som mött attack?
Vems vilda tramp kan fläcka denna sand,
i pölar? Giftig padda, blodad tand
hos vildkatter uti en glödgad back?

XXIII.
Så måtte de ha upplevt sin batalj.
Vad höll dem där trots slätten runtomkring?
Ej spår som visar förekomst av spring
ej till, ej från. En galenskapsdetalj.
Likt hjärnan hos en fångad slavkanalj
som Turkar tvingar slåss uti en ring.

XXIV.
Och mer än så! Där borta, ja helt kort.
Vad hemskhet kan den kärran menat va,
ett, hjul –nej broms– en harv helt klar att dra
en manskropp ut som silke? Någon sort
av Tofets verk som på vår jord glömts bort,
att slipa ståletand som rost vill ta.

XXV.
Sedan det kom en stubbig bit; förr skog.
Sen träsk, det verkar som, tätt följt av jord
Desperat och färdig; (så är dårens ord,
skapar först, sen slår han på sitt knog,
alltefter sitt behag, och sen han drog).
Myr, lera, grus och sand. Tillintetgjord.

XXVI.
Nu gråa hemska plumpar snor sig kring,
Som gåra hemska utslag spritt omkring.
Nu fläckar där nått torftigt i all lort
har brutit fram; nån vårtlik mossesort.
Sen en förlamad ek, hans stam i ring,
ett munlikt hål, ett delat, vridet ting,
den gapar mot sin död och drar sig bort.

XXVII.
Och lika långt från slutet, liksom nyss.
Intet i fjärran, intet utom natt.
Ej stegen pekas framåt. Men då satt,
i skyn, en fågel lik apollons kyss,
hans drakfjällsvingar stilla, men ett hyss,
de nuddar -kanske visar väg- min hatt.

XXVIII.
För när jag blicken lyfte då jag såg,
trots kvällningen har slätten givit rum
åt berg – ett ord som knappast når en tum
så fula höjder! Hur en stenig våg
har överraskat mig? – lös gåtan, påg!
Och att dem undfly, lämnar mig helt stum.

XXIX.
Men ändock jag nog anade ett trick,
av sattyg, mot mig riktad, Gud vet hur, —
En mardröm månne. Är jag utan tur?
Min väg är stängd. När jag slår ner min blick,
“Giv upp, igen” då kändes likt ett klick
när fållan stängs — Du är i ju i dess bur!

XXX.
Så brännande det slog mig på en gång,
Det här är platsen! Där på höger tag,
två kullar liksom tjurar i ett slag,
och vänster, där ett naket berg. Så vrång,
din jöns, som slumrar vid ditt sista språng,
så som du tränat, levat för idag!

XXXI.
Vad, där i mitten, om ej Tornet självt?
Den satta spiran, liksom dåren, blind,
förutan like på vår jord så trind,
av brun sten rest. Som skeppets främre hälft
kan peka ut för skepparn, hav så välvt,
där spanten börjar, dit går skepparns färd.

XXXII.
Ej syn? Måhända nattens värv? – ack, dag
vänd åter innan dess! Innan den slöt
sig in, en solnedgång som kluvet göt
en gnista. Kullar liksom jättars lag
i jakten, hand mot haka, laddar slag.
“Nu -ända kreaturet- Lägg din stöt!”

XXXIII.
Ej hörsel? Ljud som överallt uppstod!
Ett klämtande som steg. Namn ringer ut,
av vännerna som vandrat här förut.
Hur stark en var, samt vem var full av mod,
en turföljd en, men allt är gammalt blod.
Förlorade! All plåga i ett tjut.

XXXIV.
Där stod de, radade längs kullen, där
att se mitt slut som livet ramar om
en sista bild! En häftig flamma som
jag såg dem i, och kände dem. Och när
jag lyfte hornet, orädd ljöd det här:

"Junker Roland till det mörka tornet kom!"