Jag är rädd för att släppa taget
om det där man haft som en trygghet i så många år.
Varför tvingar de en att fästa sig vid alla de
som man sen bara ska lämna.
De vill att man ska komma de så nära så möjligt
för att sedan slitas ifrån de.
Ungefär som ett plåster..
bara att denna gången tror jag att det inte bara gör ont en liten stund.
Under alla dessa år har man bara velat komma därifrån,
nu vill jag aldrig försvinna därifrån.
Man ska aldrig skapa ett känslomässigt band,
för det gör bara ont i slutändan.
jag förbannar mig själv varje dag för jag började bry mig,
men jag kan inte hjälpa det.
Jag kan inte vara en hjärtlös person.
Men gud så mycket enklare det hade varit.
alla skratt, alla tårar, alla hårda ord, alla kärleksfulla ord..
Jag älskade & hatade varje sekund av det.
Det finns inget härligare än att komma en person nära inpå,
men det finns inget hemskare att tvingas lämna den sen.
Vill bara att ni ska veta att jag njöt av varje dag med er,
ni alla kommer alltid betyda något för mig
för ni var min högstadie tid.
De jag älskade att hata & hatade att älska.
Så snälla tro på att jag menar det när jag säger:
- Tack så mycket !