Jag kan inte röra på mig, jag känner inget.
Försker lyfta min arm men kan inte röra den, försöker se men ser bara mörker så långt ögat når.
Jag blundar och öppnar mina ögon igen, men inser att jag är fast i det eviga mörkret. Jag känner inget, kan inte röra mig från höret jag sitter ihop krupen vid.
Känner mig ensam och frusen, känner inte av hungren längre, känner mig inte trött längre, för kan inte känna sömmnen som alltid ligger och lurar på en tills man ska sova.
Jag försöker sträcka på mig för att se om jag ser nåt annat än det eviga mörkert. De gör ont i min kropp för varje andetag jag tar, smärtan när jag försöker resa på min rygg känns som om jag skulle ha blivit slagen och knivhuggen flera gånger.
Känns som om mina revben skär in i lungerna för varje andetag jag tar.
När jag har lyckats ställa mig upp så tittar jag långt långt bort mot horisonten, ser ett ljus sken. Jag blundar och gnuggar mina ögon för trodde jag såg fel.
När jag öppnar mina ögon så är det ljust omkring mig. Jag kollar upp men ser inte vad det är, men höer röster som jag känner igen.
Det är mina vänner som har samlat sig runt mig, dom lyfter upp mig, upp från mörkret och in i ljuset. Ni ger mig värmen tillbaka, ni ger mig känslen tillbaka. Ni gör så jag skrattar och mår bra.
Men under skrattet rinner tårarna ingen kan höra eller se. Bara jag som kan känna dom falla som en is bit når marken.
Men jag lever för stunden och försöker blicka framåt medans jag har er och är med er för ni är ljuset i mitt liv.