" Det ni läser nu och det ni får se och känna inom er efter att ha kommit till slutet är mitt liv,mina tankar,mina känslor,mitt syn på omvärlden,men kom ihåg att det är endast en sekund av mitt hela långa livHur jag än gjorde och försökte skulle hela historien inte få plats i en bok; den skulle fortsätta i all evighet,längre än vad mitt liv.
Opåverkad av omvärlden, total fri från all ansvar, aldrig upplärd att bete sig som alla andra, med ett sinne lika fri som vinden själv hade jag vandrat genom mitt liv utan några skygglappar, utan munkavel,utan några kedjor runt mina armar eller min kropp.
Trots allt detta var jag mer förstörd än alla andra... min själ var min fiende,mina sår och ärr,både de synliga och innersta, värkte vid varje andetag jag tog. Minnerna kom som vågorna mot stranden,sköljde mig med sin färglösa vätska som vägrade gå bort utan bet sig fast i mitt sinne,hängde sig kvar som en fiende som vill ta ditt liv på direkten.Men jag dog aldrig. Jag fortsatte att gå... helt bekymmerlös tyckte de anda men sanningen var en annan.

Det fanns bara en person jag litade på, bara en som vågade ta mig under sina vingar och skydda mig tills hans liv brast,tills hans hjärta dog, tills hans krafter svek. Inte ens mina föräldrar som älskade mig någonstans i sina redan förstörda hjärtan gjorde något sådant för mig. Det var inte förran då jag insåg att även omde älskade mig var de inte beredda offra allt för mig. Det fanns någon annan därute som hade hittat mig en dag av misstag. Jag råkade träda in på hans marker,somhade i flera generationer gått i arv inom deras inu-släkte.Jag var en inkräktare,hans fiende...men han dödade mig inte som han gjorde med andra.
HAn lät mig vara ifred..."

Månen lysste högt ovanför hennes huvud där hon galopperade fram med långa,smidiga och kraftfulla språng.Hennes kolsvarta päls plänkte i ett blått färg då hennes muskler rörde sig under huden, fick den tjocka,täta pälsen bölja sig som havsvågor när vinden ryckte lekfullt upp den.Här och var speglades månens mystiska,silveraktiga färg innan den försvann lika snabbt som den hamnade på hennes päls,hindrad av träden och buskar från att stanna för länge på skuggan som rörde sig ljudlöst framåt.
De hemlighetsfulla,djupblå ögonen lysste som två små eldslågor mitt i natten.Det vita tecknet mitt i hundens panna påminde om s-bokstaven med två,spegelvända månar på var sin sida om den. EN djupblå linje gick från ena kinden ända ner till nosen; den var som tjockast vid kinden och blev smalare ju närmare hennes nos den kom fram mot.Hennes mage och hakan var i en ljusgrå färg,undersidan av svansen likaså; men annars var hela hennes kropp lika kolsvart som natthimlen under en stjärnlös natt.
Då skriken från byn upphörde saktade hon ner, tittade sig runtomkring sig som en varg beredd på en attack.Hon kände den skarpa smärtan i sitt ena framben,kände blodet rinna nerför den och droppa ner på marken, visste att bloddropparnas spår skulle leda till hennes undergång om byborna skulle följa de och hitta henne. Sanningen var att hon,Rin,var ingen demon...hon var ingen mortal heller. Hon var någonstans mitt emellan;ägde en fruktansvärd mörk demonisk aura som hon kunde inte kontrollera. Hon hade ingen kontroll över det hon gjorde. Det som hände då hon blev arg,ledsen...eller sorgsen. Det bara hände,slapp undan från källan innan hon hann stänga den. Och inte ens det hjälpte ibland... kraften hon ägde var för stark för henne. Hon visste inte ens hur den påverades av hennes känslor,så hon kunde inte göra ett dugg åt det...
Hon gick långsamt genom buskarna,gick av stigen för at dölja sina spår,visste att människorna var inte världens bästa på att spåra,i alla fall inte de som var ute efter henne. De var inte vana vid skogen eller vid att spåra demoner... de höll sig alltid till byn och höll sig alltid borta från skogarna,speciellt de tättväxande som den här.
Rin lade sig ner i en liten glängta som var väl dold från stigen,mörk och dyster,perfekt för man ska kunna försvinna in i mörkret med sin nästintill kolsvarta päls.Hennes skadade ben värkte oförtröttligt; den vek sig nästan under hennes kroppstyngd. Hon kände hur musklerna kämpade med att hålla benet på plats,hur de arbetade för att få den röra sig så naturligt som möjligt medan nerverna skickade sina smärtsamma varningssignaler till det skadade området.
Hon visste att hon borde kolla upp sin skada innan det blev större problem än det var redan,men i den här formen kunde hon inget göra. Hon visste inte hur man gjorde för att bli sig själv igen.... det var så det gick till.Hon vaknade upp ibland och insåg att hon var den stora,kolsvarta varghunden... det var enda anledningen till varför hon alltid sov ute.Hon hade ingen emot natur,men ibland blev det riktigt frustrerande att inte kunna hantera denna "gåva".
Det var hennes förbannelse... hon var allas förbannelse.Symbol för döden,smärta,lidande,förödelse.... den onda kraftkällan som behövdes förintas av någon och det snabbt annars skulle alla dö.

Hon visste inte hur länge hon sov eller hur länge hon hade varit i glängtan.Då hon vaknade var det ljust,de första solstrålarna började dränka hela landskapet i ett gyllende guldfärg medan vinden rörde mjukt vid trädernas topp.Fåglarnas kvitter har bara börjat, de lugna morgonsångerna ekade i skogen,glada och sorgsna men som alltid lika ivriga att höras.
Det enda hon visste då hon vaknade upp,innan hon öppnade sina trötta ögon var att hon inte längre var ensam. Någon hade anslutit sig till henne utan att hon hade hört personen komma. Hon kunde dock inte se honom... hon kunde bara känna hans kraftfulla aura som stötte mot hennes. En demonisk aura som var en aning större än hennes egen....
Utan att tänka sig för hoppade hon upp på benen, kände hur det skadade benet protesterade över den våldsamma behandlingen men hon ignorerade smärtan och travade långsamt iväg från glängtan hon hade sovit i.Vem det än var så ville hon inte stöta ihop med en demon i sitt nuvarande tillstånd. Speciellt inte med en som ägde större demonisk kraft än vad hon gjorde. Demoner brukade ha utmärkt kontroll över sina krafter oavsett om de var halvblod eller fullblodiga. Hon var varken det ena eller det andra och det sista hon ville göra var att sätta det på prov.
Medan solen steg allt högre upp kom hon allt närmare sin fars fäste.Det stora,vita slottet var gyllende gul då solen hade nu kommit upp på deras sida av jordklotet och lysste lika oförtröttligt som vanligt. Hon lyfte huvudet mot himlen och drog in ett djupt andetag,höll luften i sina lungor ett tag innan hon andades ut.
Det fanns ingenting annat som kunde ge henne en sådan känsla av ren frihet förutom naturens egen doft.Skog,barr,gran och löv blandad med gräsoch blommor som blev uppvärmda av solen efter en sval natt,liljornas doft från den lilla sjön i närheten av fästet.
En stund senare stannade hon mitt i ett steg.Den högra tassen sattes aldrig på marken,den hängde kvar ovanför den,stilla. Hennes spetsiga öron klippte till,huvudet vändes ljudlöst åt sidan,det vänstra ögat kikade åt vänster håll... det var då hon såg honom.
Personen med den fruktansvärda,förintande auran... tillhörde den högresta,majestätiska kritvita hunden med de blodröda ögonen. Två violetta sträck gick över hans kinder,precis som hennes....men de slutade där hans käkar började.Den vita,långa pälsen var just nu gyllendegul då solen färgade de så fort den föll på dess glängsande yta.
- Vad vill du - undrade hon vaksamt. Henns mjuka men samtidigt starka och musikaliska röst ljöd som en ljuv musik i luften med lika stor kraft som hennes demoniska aura var och lämnade efter sig endast en längansfull tystnad som väntade på att bli bruten.
Inget svar kom. Inte på ett bra tag. Den kritvita hunden började röra sig helt ljudlöst mot henne,gick runtomkring henne i ett stort cirkel som om han planerade att anfalla henne.Hans blodröda vänstra öga stirrade på henne,mätte hennes kompetens,hennes kroppsbyggnad,hennes avsikter. Kände förmodligen hennes rädsla som pulserade i vågor,kom och gick som vågorna på havet.
- You are not a demon...but not a human or other creature either- sa han. Hans röst var djup och kylig,helt neutral,avspeglade inga känslor eller tankar likaså ögonen....det var som om demonhunden inte hade någon själ.Som om han var oförmögen att känna något..
- Exactly who are you?
RIn försökte gå därifrån som om hon aldrig hade sett honom,men stannade till då hans blick blev mer intensiv.Befallande. Han skulle få reda på svaret...få henne besvara något hon inte visste. Det var igen som kunde svara på det...
- Jag är en halvblod...till hälften alv,till hälften Lombax-sa hon med nästan uttråkad röst.
-Its impossile.No elf or Lombaxes is demons.
- Spelar ingen roll.Jag är varken demon eller en vanlig creatur,jag är vem jag är och jag lär inte förändras. Nu när du ändå talar...vem är DU?
Hon visste inte varför hon talade med en totalt främmande demon. De flesta var ute efter att döda, för att få äta ens kött och kropp eller för att terrorisera en. Men han... verkade inte vilja döda henne.Inte ännu i alla fall. Hans nyfikhet hindrade honom från att ta hennes liv innan han fick det rätta svaret.
-Im Sesshomaru,Lord of the Wester Lands.
OCh med de orden försvann han,lika snabbt som han hade kommit. Hon stod kvar, oförmögen att röra sig,tittade efter honom fast han var redan borta.

"Det var så vi träffades...jag var bara en 17-årig tjej som hade nyss lyckats ta sig fri från fängelset och bodde tillfälligt hos mina föräldrar jag hade lyckats spåra. Han var en Lord, en mäktig person som hade hela folkets respekt. Ingen sa emot honom,ingen utmanade honom,ingen vågade korsa hans väg.Och de som gjorde det levde inte länge. Han tålde inte människor.Han hatade de,föraktade de lika mycket som de föraktade honom själv. Hans ögon var lika tomma som en ren,klarblå himmel men under ytan fanns något. Jag vet inte vad men jag ville se det.Jag ville ta reda på vem han var,inte lyssna på det folk sa att han var. Skenet kan ju bedra vem som helt... "

Namnet sa henne inte så mycket. Inte först i alla fall. Hon hade hört dock talas om en demon vid namn Sesshomaru... arvtagaren till Inutashios - en annan inudemon, välkänd både inom demoniska världen och bland människorna - marker. En kallkänslig mördare var den enda beskrivningen som passade honom. HAn tvekade inte att döda,vare sig det var en demon eller människa,barn eller en vuxen...
Rin suckade och strök den mörka pannluggen ur ögonen,satte den bakom ena öra.De ljusgrå ögonen med de mörka ringarna runtokring lyste som eldflammor ikvällens mörka skepnad som hade sänkt sig över hela landet. Det kolsvarta håret föll nerför hennes axlar och armar som ett vattenfall,mjukt vågade lockar hängde nerför hennes panna,nådde ända ner till hennes haka. Hennes kropp var smal och som byggd för smidighet och snabbhet men trots det ägde den en hel del kraft.Mer än vad man skulle kunna vänta sig av en 17 årig tjej...
Klockan var stax över halv tolv på natten. Månens sken som föll genom det öppna fönstret var den enda belysningen i hennes rum just nu. Hon behövde inga tända taklampor eller små bordslampor för att kunna läsa i mörkret. Hon hade utmärkt,nästan övernaturlig syn som visade henne de minsta detaljerna även på natten.Varje minut som tickade iväg förde henne allt närmare hennes bröllopp... det var bara en månad tills hon skulle gifta sig med en kille vid namn Astoteres... de var inte ihop. De hade varit bara bekanta... i ett år. En dag,då hon hade träffat hans föräldrar för första gången var det han som hade sagt de orden hon än idag inte forstod helt; " vi ska gifta oss". Hon visste inte vad äktenskap var,vad bröllopet förde med sig. Vad den innebar. Hon hade sagt varken ja eller nej, hon bara var...tyst. Accepterade det som skedde,vågade inte säga emot.Hon ville inte få stryk igen. Hennes före detta ledarman Ereos, mannen som hade hållit henne fången och tortererat henne i så många år hade lärt henne en läxa han velat hon skulle lära sig: "mannen är den som bestämmer.Lyssna på honom,gör som han säger,säg inte emot. Bara knip igen och gör vad som förväntas av dig". Just nu lydde hon,men hennes inre skrek emot. Den ville slå sig fri, den ville glömma det. Den ville återfå friheten hon hade förlorat.
Hon stängde boken "Demoner och kännetecken",lade ifrån sig den och stirrade upp mot taket,såg en fluga surra över hennes huvud. Av någon anledning kunde hon inte få lugn och ro denna natt, hennes tankar virvlade runt demonen hon hade stött på. Sesshomaru... det namnet hade aldrig använts i människornas värld. Den har inte heller används inom demonernas värld...i jämförelse med de hade alla demoner sitt eget unika namn. Människorna dock hade den fantastiska förmågan att använda de om och om och om igen... Lombaxer,alver likaså men inte i samma grad som människor.
" Varje demon äger magisk kraft. Alla har sina starka och svaga sidor. De kan förvandla sig till ett annat form beroende vilket släkte de tillhör. Inuyoukais är mest sällsynta men en av de allra mäktigaste släkterna som lever än idag. De frågar aldrig om något,de gör bara vad som passar de. Om de vill ha något,tar de det. Om du möter en av de är risken stor att du blir dödad. Demoner är inte ämnade att leva ihop med människor eller några andra creaturer; de få halvbloder som finns i vår värld är utstöta av samhället och ett stort problem som bör utrotas" sa hon lågt till sig själv,kunde den lilla texten utantill.Hon hade läst den noga flera gånger för att vara säker på att hon hade läst rätt. Att hon inte hade missat något.
"Den mest fruktade Inuyoukain somlever idag är Sesshomaru,Lord of the Wester Lands. Han är en fullblodig,stolt demon. Om du möter honom är du död innan du hinner blinka."
Om det stämde....varför var hon fortfarande vid liv?

- RIn,det är dags att gå upp!
Hennes mors röst skar genom halvlombaxens sömn och väckte henne. Hon blinkade några gånger för att vänja de vid det skarpa solljuset innan hon satte sig upp. Klockan var bara halv nio på morgonen men värmen utanför slottet var redan plågsam. Hon avskydde att bli väckt men idag skulle hon testa klänningen som tjänarna hade jobbat med i flera månader. Den hade blivit klar redan igårkväll men då hade hon fullt upp med annat...
-Jag kommer naneth-ropade hon då hennes mor ropade på henne igen. Hon gjorde sig snabbt iordning innan hon hoppade upp på benen och gick ljudlöst ut ur rummet,styrde sina steg mot rummet uppe på vinden där hon skulle,för första gången,sätta på sig den.
Elanwen,hennes mor,var en högrest kvinna med muskulös kropp utan att vara tjock. Hennes långa guldblonda hår flög som en mjuk slöja efter henne där hon gick bredvid sin dotter.Hennes blå ögon glimmade i en ljus nyans i solens första strålar. Hennes klänning var lång och ljusblå,gjord av sammet vilket visade hennes ställning inom alvernas rike; hon var son till THanduril,en högt uppsatt kung som ägde det landet de bodde i nu.
- Tänk dig...inom en månad är du en gift-sa Elanwen leende,tittade på sitt yngsta barn med ömhet och kärlek.
- Visst känns det pirrigt?
RIn nickade bara,kunde inte komma på något annat att säga. Livet ändrades inte bara för att man gifte sig.Man kanske levde ihop med en annan men man kunde leva sitt eget liv hur man ville... förutom att dejta andra då.Men det var ingenting hon behövde oroa sig för. Att förlora sin oskuld innan äktenskap var en av de största misstagen och synder man kunde begå nuförtiden.... hennes kropp var förstörd av en man hon inte ens kände. Hon hade slutat kämpa emot efter något år...han hade varit mycket starkare än vad hon hade varit.
- Det kommer gå bra nog ska du se - sa Elanwen och klappade sin dotter på axeln
- Astoteres är en bra kille. Ni passar väl ihop...
- Ja...den enda som någonsin tittat åt mitt håll utan att fly - muttrade RIn.Trots sin skönhet vägrade de andra killar ha något med henne att göra på grund av... hennes tidigare liv.Som om hon hade haft något val... hon kunde inte säga nej.Det var inte hon som bestämde vad som skulle ske.Det var redan bestämt.Allt var ordnat och klart... av honom.
-Naneth...hur visste du att Atakora var den rätta?-undrade hon lågt och tittade undrande på sin mor. Atakora,det var så hennes far hette.Välkänd över hela lander för sin brutalitet,mördarinstinkt,skicklighet i att manipulera skuggor... men det stämde inte. Han var inte sådan... han hade dödat och bokstavligen slaktat folk på sin egen fars order. Eller order och order...Ozone,deras fiende och hennes farfar hade kontrollerat Atakora genom skuggorna. Det hade tagit lång tid för Lombaxen att slita sig loss från Ozones tyglar... Elanwens far hatade Lombaxen och försökte att övertyga sin dotter om att lämna honom och gifta sig med en annan,vettig kille från ett annat rike,son till en kung. Men hon vägrade.
-Det visste jag inte förran vi hade haft våra motgångar-sa Elanwen och tittade på sin dotter medan hon öppnade dörren ochlät henne gå in först.
- Vi avskydde varandra i början,jag visste inte vem jag var eller varifrån jag kom... trots sitt hat mot mig hade han beskyddat mig så gott han kunde. Och till sist så...ja...tiden löste vår hat. Den försvann en dag men när det hade hänt vet jag inte... om det var samma dag som han och Fenix kom hit till THanduril för att ansluta sig till oss eller senare efter att Cash hade...tvingat mig göra vissa saker.
"Eller så var det smärtan" tänkte RIn då hon mindes vad hon hade berättat om Cash...
" De helar varandras sår genom sin smärta... de förstår varandra bättre än någon annan."
Det tog en stund att ta på sig bröllopsklänningen. Den satt tätt intill hennes smala kropp och vidgades först nere vid midjan.Ärmarna var halvlånga.kransen var kritvit,likaså klänningen,men hade också guldfärgade små blommor.
Då hon såg sin egen spegelbild trodde hon att det var en annan person som stod där. Hon hade alltid hört att hon var vacker,att hon var alla killars dröm-nåja,i alla fall de som ignorerade hennes förflutna...- men hon hade aldrig trott att hon skulle se ut såhär i en bröllopsklänning... det kunde inte bli mer rätt. Klänningen satt som den skulle,visade hennes smala och samtidigt muskulösa kropp utan att att få den se för kraftig ut.Då hon snurrade prövande runt virvlade klänningen runt henne lika lätt som rosens blad.Hon hörde Elanwens flämtning av försvåning...eller av beundran,det visste hon inte säkert. Trots att allt satt perfekt kändes det så...fel. Hon ville inte bära den...hon ville inte ha en sådanhär klänning.Inte för att den var ful utan för att hon förtjänade inte den.Någon annan borde ha den...en eprson som verkligen ville gifta sig.Någon som inte vågade säga emot...en person som hade sin vilja inmurad.
-Rin..-sa Elanwen lågt då hon såg hur något kristallliknande droppade ner från tjejens kinder.
Hennes ögon var fyllda av tårar och de rann nu sakta nerför den stålgrå pälsen,föll ner på golvet med ett tyst dunk.
-Du gråter ju...är allt som det ska?
"Visa aldrig dina tankar för andra,säg aldrig vad du tänker.Ljug istället för att få andra må bättre."
-Jag...antar att det är glädjetårar-sa hon lågt och tvingade sig själv att le.Även om hon hennes leende var stel och motvillig verkade inte hennes mor märka något.
Hon tittade på sin spegelbild igen,såg hur tårarna glängste i ett gyllendegul färg då solens strålar reflekterades i de,såg hur de splittrades i miljontals vattendroppar som krossad glas.
De krossades lika snabbt som hennes drömmar om en lycklig framtid.
Det var inga glädjetårar som föll från hennes brinnande ögon... det var tårar av ren smärta och förtvivlan.
Tårar fyllda av rop på hjälp som försvann innan någon hann se dem.