Vandrande i dimman
gömd i dess skepnad
med diamantgnistrande ögon skinande i mörket
och den stålgrå pälsen dansande på luftens virvlar
svansen stilla buren som en fana
öronen vaksamma mot tystnadens fiende
och musiken buren av luftens vågor
gick hon med lätta steg över det bugande gräset

träden höjdes mot skyn i förfäran
undvek skuggans mörknande slöja
skakade av sig korparna
som hackade hjärtlöst mot dess stamm
skadade dess yttre sköld
tvingade dock sig själva för att stå stilla
för att inte röra sig
för att inte avslöja sitt liv
och för att bli förintad av de tvåbenta kreaturerna

tonerna ökade,blev längre och mer desperata
fyllda av längtan och sorgens ädla sång
kämpade emot vindens strävan
att stoppa musikens döda skrik
ögonen glimmade till
såg något ingen annan såg
ett mål hon nått efter evigt sökande
ett mål som försvann i dimmans bortglidande horisont
stegen blev kortare
hjärtat slog långsammare
styrkan i musikens ekande sorgsskri avlägsnades alltmer
förlorade kraften som gav henne liv
förlorade förmågan att se
förlorade samhörigheten med naturen
förlorade känseln i hela sin kropp

föll ner bland dimman och det blöta gräset
glansen i ögonen försvunnen
utan minnen från det förflutna
utan rösten och hörseln
bortom all kontroll hennes liv hade handlat om
flöjten slog i marken
glittrande i ett spöklig sken
blev liggande vid handen
som hade hållit i den med vörda,kärlek och ilska
aldrig bortkastad i ett hörn
aldrig kallad för värdelös
lämnad i en dyster värld
men inte bortglömd
då vindens stormar
spelade upp dess musik
om och om igen
gjorde sig påmind om sig
via en annan värld