Jag gör mig svag och stark om vartannat.
Jag vill jätte gärna berätta hur mycket du betyder för mig, men jag vet inte vart gränsen går.
Jag minns repliken men inte filmen.
Jag vill öppna ögon mot öppna franska, till Spader knekt och Spacer.
Jag vill dra ett halvt strå till stacken, skrika:
- Rainer, jag älskar dig, jag är också ett Jordbrobarn!
Bakåtslickande, uppåtviglande, nedåtrivande
mänskligt förfall.
- Tada, här är jag (Här är Johnny).
Jag vill skriva en roman. Iscensätta en dokumentär, filma ett liv.
Jag vill gå hem och sova. Äta mig mätt, med god mat,
varje dag.
Jag vill göra en film, skriva en bok (kanske har jag redan nämnt det fast med andra ord?).
Jag vill vakna upp imorrn och tänka:
”hey man, this is great”
Vill våga säga, det gör ingenting om du lämnats platt
jag tycker ändå du är bra fast du är flickig.
Jag vill vara poesins Retarderat eleverade, dra en kam genom håret, ramla ur sängen.
Jag vill vara någon annans stans, jag vill hellre jobba på distans med att stansa än att ringa IT-chefer i Kristianstad.
Jag vill ha en kollega i block (det var väl inne med blått?)
Jag vill slippa magsår och svid av fruktsoppa, chips och snus.
Jag vill vara ”the one and only” och inte ens gud ska kunna ta det ifrån mig.
Jag vill vara surrealismens apostel.
Handla på ICA utan mål, ringa vänner jag fruktar: inte som vänner utan rädslan att ur deras perspektiv inte räcka till, att inte vara tillräckligt mycket av en vän för att från mitt perspektiv inte våga ringa.