De var en pojek som kunde skratta, kunde gråta, kunde skrika ut sin ilska och skratta med sina vänner när han var liten.
Med årens gång så kunde han inte gråta längre, han kunde inte skrik ut sin ilska, men skrattet med sina vänner var fortfarande kvar men inte som förr.
bakom maskens leeende så rinner tårarna ner för kinderna och slutar aldrig rinna. Han skriker för full hals ut sin smärta och ilska, men ingen ser hans tårar för dom syns inte, utan de är pojkens hjärta som gråter och hans själ som skriker men fortarande så hör dom bara skrattet från pojken, dom ser bara leendet och inga tårar.
Men inne i hans kropp så faller dom som is bitar nuddar marken med ett duns...
I nattens mörker så ligger pojekn och tänker på massa minneen och saker som få han att inte kunna sova.
Nätterna blir som dagar, dagarna blir som nätter...sakta så sommnar pojken i en sömn han inte vet om han kommer villja vakna ur...