Jag visste ingenting om hur denna känslan skulle kunna förvränga hela mitt sinne och göra mig så okrossbar, osårbar för denna grymma värld.

Jag skulle vandra hela vägen ensam med sargat hjärta och förlora kampen åt mig själv och åt alla som jag hatade, så var det sagt.

Men dagen kom och jag visste att jag inte kunde förlora mig själv till hatet för den dagen då jag gör det så kommer jag redan att vara död.

Det var just den känslan som gjorde att jag vägrade att ge upp.

Mina knogar var blodiga för att jag hade slåtts för dom jag älskade.

Jag visste att så länge jag hade kärleken i mitt liv så behöver inte hatet existera.