Människan är sig själv närmast och har sina värderingar närmast sig själv. En ung kvinna flyttar hemifrån. Hon får med sig en del möbler från föräldrahemmet. Bland annat sex stolar och ett köksbord i original.

Hon fortsätter sedan att möblera upp sitt eget hem med nyköpta saker.
Andra saker tillkommer genom gåvor, exempelvis då hon fyller år, från folk på resa eller som julklappar o presenter då hon bjuder hem vänner på middag eller annan festlighet.

De som ger sätter ett visst värde på en del av de saker de ger. Hon sätter egna värden på dessa saker. Hon lånar ut saker hon aldrig får igen och lånar själv saker hon kanske bara lämnar tillbaka. Den som lånar ut något vill ha det lånade tillbaka eftersom denna sätter värde på både saken och på vänskapen som gör att de lånar varandra saker.

Stolarna till köket sitter hennes vänner sönder, en del av dem karvar i bordet och sätter tuggummi undertill eftersom de tuggar tuggummi då de kommer och inte har vett att använda litet papper för att göra sig av med det då gummit förlorat sin smak och slutat göra tjänst.

De är så vana vid att sätta tuggummin under andras bord fast det aldrig skulle komma på tanken att göra så hemma hos sig själva. Att sitta och gunga på stolen när man är hos andra är okej och man gör det inte hemma hos sig. Så att gå på middag hemma hos andra blir på det viset litet som att kunna göra en hel del av det där man inte skulle drömma om att göra hemma eller ens vilja tillåta andra att göra om de kom hem till en själv.

De där setet med bord och stolar har mamma och pappa köpt då de var nya och de var designade av någon som senare blev känd för sin design och nu är de värda pengar på andrahandsmarknaden så hon borde sätta värde på att hon fick dem. Men hon ser inte på setet som hennes föräldrar gör.

Hon kommer att köpa nya när de använts till oigenkännlighet. Hon kommer inte bry sig om att reparera dem heller, som man gärna satsar en slant på att göra med något man bryr sig om. Hon har en gammal moped som hon fick när hon blev femton.

Den har hon lagt ner många timmar och en del pengar på dessutom. När hon senare skänker bort den kärleken till sitt första barn Ossian, kör han sönder den redan på sin första provtur och han bryr sig inte om att reparera den själv, det kan väl morsan göra.

Själv ägnar han en hel termin åt att tillverka en liten serie föremål till köket åt sina föräldrar. En skärbräda, ett set om sex smörknivar, handtag till några knivar samt en pall att ställa sig på för att nå upp till sånt som inte kan nås på vanligt sätt.

Han är väldigt stolt över dessa saker som han dessutom fått tips om av läraren att ägna en smula omsorg åt designen. De är verkligen personligt utformade. Hans föräldrar får sakerna i julklapp. Pallen gör visserligen tjänst i köket ett slag.

Men sedan får den i tur och ordning göra tjänst först i köket, sedan som målarpall då de renoverar huset de flyttade till då Ossian var fem. Sedan hamnar pallen på uteplatsen där den glöms bort och till slut hamnar den i vedboden eftersom de har både elspis och vedspis.

Skärbrädor har de så många av redan så den gör inte tjänst alls utom då det behövs en bricka att ställa sillen på. Så den missfärgas så sakteliga och de där knivarna används å andra sidan så flitigt att handtagen till slut blir solkiga och fula. Smörknivar i trä har även de en kort livstid om man använder dem både till vad de är till för samt som stekspadar och litet av varje.

När Sylvia, barn nummer två, drar hem några polare efter en fest så händer det litet av varje och inte städar de upp efter sig heller, gästerna är ju inte hemma hos sig. Där går en del nedspydda tygmöbler åt helsicke.

Att en av dem lutar sig in genom fönstret till familjens bil för att öppna den och ha en perfekt plats att hångla på och sedan lämnar sin signatur genom att spy i den är helt okej. Det är bara vad man kan vänta sig när det kommer vänner eller i bästa fall bekanta på besök.

Ingen borde bli arg av att de som man som personer kanske sätter visst värde på, nästan alltid kommer att göra en besviken när det kommer till att sätta värde på sina egna saker.

De kanske inte ens förstår att sätta värde på annat än sådant som ingen annan förstår varför de ägnar en sådan omsorg som de gör. Sådan är människan och om man bara förstår och accepterar det så kan man lära sig att leva med det.

Därför blir jag inte arg på dig om du när du läst texten, genast glömmer innehållet i den, eventuellt budskap med den och går vidare för att läsa litet poesi hopknåpat av någon stolt person som nu kan tänka sig att kallas sig poet och som skrivit de där texterna ingen fattar något av men som blir prisade för att man blir imponerad av sättet texterna är skrivna på.