Det var så där kallt och isigt igen, februari – som enligt tidningarna skulle bli den värsta vintermånaden denna vinter hade inte infriat sitt löfte om snöstorm ännu. Barnen var fortfarande ute i backarna och åkte på snöblandad is. Hon kände sig speciell när hon kikade över världen ifrån balkongen på fjärde våningen, den grå himlen, måsarna och de buskar som fortfarande hade höstens halvt förmultnade löv kvar.

Hon kände sig som en fluga på väggen, inte riktigt en del av gemenskapen men ändå inte helt avskild heller. Kylan försökte bita igenom hennes tjocka morgonrock i lenaste material men hon vägrade erkänna sig besegrad. Laptopen fick vara hennes värmande kamin. Den varma chokladen var glömd inne i köket, i muggen som hennes mormor hade druckit i när hon var ung på 30-talet för att sedan glömma i en flyttkartong på vinden när hon flyttade ihop med morfadern. Det var där modern hade funnit den när mormodern hade dött.

En speldosa lät sina sköra toner höras över gården, hon mindes tillbaka på när hon var liten då det bara var hon och hennes mor även om hon träffade fadern ibland. Hon mindes alla högt flyende drömmar hon hade om att rädda världen och ge igen på mobbarna. Nu satt hon här, snart 23 år gammal och fortfarande inte ens en kandidatexamen; även om hon jobbade just på det sistnämnda. Speldosan slutade abrupt, som om någon hade kommit på flickan den tillhörde med att smida drömmar, hon önskade att hon kunde säga till flickan att om hon önskade tillräckligt mycket skulle drömmarna bli sanna. Det hade dock aldrig räckt för henne så det vore kanske att ljuga.

Fingrarna började stelna i kylan då hon inte hade tänkt på att ta med sig vantar ut på balkongen men trots de röda fingertopparna och den rinnande näsan var hon inte redo att gå in till kaoset där minnen låg omlott med vardagen. Om det funnits en stege eller en prins skulle hon aldrig funderat på att gå in igen utan rymt till drömmarnas Narnia. Speldosan började igen, lite tyst och försynt som kvävd under en kudde för att inte röja sin position som drömvävare. Hon log åt tanken.

Barnen på kullen skrattade och skrek, ingen kunde höra melodin som letade sig ut som en tunn strimma av barnahopp. Hon undrade när man tappade det ljusa hopp som glimmar i alla barn? När tappade hon barnahoppet och barnadrömmarna eller ens bara färdigheten att vara barn; att åka ned för en kulle, gå upp för den igen och tycka att det är lika förbannat kul den andra och sjunde gången också. Ibland kunde hon få impulsen men hon gav aldrig efter.

Hennes mor tog alltid med henne när hon var yngre och åkte pulka i mörkret, snön och de enstaka gatlyktorna räckte som ljus. Hon undrade om mormor hade gjort likadant, hennes mamma hade aldrig förtäljt mer än att hon och hennes bror fick varm choklad när de kom in igen. Hon funderade på att gå in då minnena ändå hann ifatt henne där utanför.

Barnen på kullen började dra sig hemåt och som om hennes mormor ropat in henne så fick hon ett plötsligt sug för sin varma choklad i mormorsmuggen. Hon mindes att den stod i köket. Hon gick därför in, tog av sig den kalla morgonrocken och satte sig i soffan med muggen i handen och såg på tecknad film. Omedvetet nynnade hon speldosans hoppfulla sång om en bättre framtid än dåtid.