...en sorts panisk skuld över och för att inte räcka till i en del situationer.

Enbart den känslan gör att jag grips av panik.

Av en ångest så överväldigande att svetten bryter fram över hela kroppen, inte bara i pannan eller i handflatorna.

Det känns som om jag ätit och druckit så mye att jag bara vill kräkas.

Men illamåendet sitter inte i magen utan i huvudet. Det känns som om huvudet skall sprängas.

Uppgiften jag står inför kan verka närmast löjligt enkel.

Men för mig är det som att tvingas krypa ut genom ett fönster på fjortonde våningen för att via en otillräckligt rest samt framskjuten brandstege ta mig bort från ett brinnande hus.

Jag vet att uppgiften måste utföras och att det inte hjälper det minsta att be någon annan utföra den.

Ändå känns det som att jag hellre stannar och sjunker med skeppet än att hoppa de där metrarna genom luften för att hamna med händerna om relingen så jag av andras villiga händer kan dras ombord.

Bara jag vågar släppa taget.