För en vecka sedan märkte jag att det var något fel på kylskåpet och att det troligen varit det sedan månadsskiftet januari-mars i år.
Nu har jag fått reda på att jag har försummat det. Jag har undanhållit skåpet dess årliga behov av att bli smekt av dammsugaren baktill.

Med den följden att dess kärlek till mig har försvagats. Skåpet protesterar mot min brist på ömhet mot det genom att temperaturen sjunkit inuti och att maten förstörts.

I framtiden måste jag tänka på att smeka det även utanpå och inte bara inuti, som jag hittills gjort genom att torka ur och diska detaljerna två gånger om året. Trots denna nya insikt om skåpets behov är jag ännu osäker på huruvida jag fått denna för mig nya kunskap i tid eller om skåpet gör slut med mig så jag måste se till att skaffa ett nytt.

Man låter inte en blott några år gammal kärlek gå i graven ’bara sådär’, utan att försöka medla först. Smeka det medhårs. I framtiden måste jag vara mera medveten om sakernas behov hemmavid. Kanske även andra apparater behöver visas liknande omsorger och kärlek, medelst handpåläggning, dammande och avtorkning.

Just sådant där som man gärna kan tänkas glömma bort. Men bara för att de är apparatur finns det ju ingenting som säger att de inte äger en känslig själ och i så fall måste jag verkligen lägga manken till att bry mig en smula mer än jag gjort förut.

Hittills har jag mest försökt mig på att se till de inte utsätts för onödigt mycket sol eller temperaturväxlingar. Nog för att jag under årens lopp ibland lagt märke till att utdragande och återinsättande av vissa sladdar stundom lett till en förbättring av apparaternas livskvalité.

Men jag har ändå haft som svårt att drömma om, de haft större behov av kärlek och ömhet än så. De vill förstås, liksom alla själar, ha viss återkommande uppmärksamhet.

Att jag talar väl om dem då jag får gäster och så vidare. Ja, jag tror nog att jag lärt mig en läxa nu och att jag därför skall kunna något mera förstå mig på själars såväl behov som behov av kärlek som känslan av gemenskap i hemmet.
-