Och helt plötslig så bara man stod där
Ensam igen
Helt övergiven av resten av världen
Stod där, där man hade hoppats att man aldirg skulle behöva stå igen
Ensam
på ett vardagsrumsgolv
Där man skulle fatta
Där man skulle förstå
Resten av världens tankesätt
som man hade hoppats man aldig skulle behöva förstå

Ett parkettgolv
Där, där skulle man inse
att man verkligen var guds stora misstag
att alla andra såg det misstag man var
Med små vilseledande försök att förneka.
Hävda att så verkligen inte var fallet
fast de vet att det rä fult att ljuga
det där, som man fick lära sig så tidigt
inte kan de ha glömt bort det

En vit filt av ull
att frysa under
i all ensamhet
Att gråta i, i alla de ensamma stunder som komma skulle
Att ängslas i
att våndas i
Att hata i
hata den kropp man var instängd i
Hata den förbannade personlighet som var dte enda man ängde
Hata allt som man inte kunde

I ett vardagsrum
Där allt skall vara som vanligt från och med denna stund
Där allt alltid kommer att vara just vardag
Och kanske alltid längta tillbaka i
Sakna det som fanns, det man hade.

Och älska allt som man inte fick.