Ljusa slingor döljer de glipor
den mask hon idag bär avslöjar.
Hon vet att den faller till marken
i det ögonblick hon tittar upp och ser
att tåget har gått.

Borta är den morgondag
som sedan länge var planerad
Borta är den trygghet
hon kände med dem
för att de var vänner.

Natten är svart
trots midsommarnattsolen
och hon snubblar över trottoarkanten
för hon ramlar omkring
i förödande, egen dimma.

Enbart ämnad för henne
för att inget annat var det
var kniven
för att smärta är äkta
sanning.

Då ord suddas ut i sanden
i en vind
då de sprids bland träden
för att de är tomma
och betydelselösa.

Allt det som upphör
slutar existera
allt det som man tagit för givet
för äkta sanning och kärlek
faller med henne
och hennes mask i det ögonblick

som tåget lämnar perrongen.