Inristat i sten

finns ditt namn

siffror visar när du föddes

och när du dog

det står att du är älskad

och saknad


men


fastän det gått

snart 17 månader

upplever jag en känsla

så märklig


död?

du?


visst läste jag dikter

på din begravning

och våra barn

sjöng och musicerade

trots att sorgetårarna

var nära

att kväva oss


våra söner läste upp

alla telegram

som innehöll vackra dikter

sista hälsningar

och innerliga tack


indränkta i tårar

var de röda rosorna

som vi lade

på din kista



tiden går -

men det är så svårt

att helt förstå

att du ligger

sex fot under jord


jag läser texten på

minnesstenen

igen

och igen

jag ser

änglarna, pappersrosorna

i vas

och de levande blommorna

som är ett så

vackert smycke

i förgrunden


men trots allt detta

känns det precis

som om du står där intill mig

som om du håller

min hand

och torkar dem -

sorgens så salta tårar


för vet du

du kan aldrig, aldrig dö


den som en gång levat

och älskats så

fortsätter att finnas

så länge

någon finns


som



minns





*jag älskar dig*