Hon sitter där som en jävla panelhöna och väntar på att livet ska ta fart medan hon tackar ja till lägenhet och samboskap. Hjärtats panikvrår skriker nej och stopp.

Hon ler konstlat och snackar inredning och färg, vilket rum ska få vilket tema; som om det vore en viktig åsikt att debattera. Som alltid oemotsagd av sin andra hälft.

Hon blossar upp i irritation och gör sig redo att bryta upp och ge sig av. Stannar upp i trappuppgången, innan ytterdörren.

Hon blundar och lägger dispyten bland de andra i hjärtats nästan fulla garderob och lovar sig själv revolt och revolution dagen därpå. Somnar sedan tryggt i pojkvänsfamnen utan att någonsin i livet, på riktigt, gå där ifrån.