Hon är vilse, bortkommen och labil. Hennes rötter löser sig från jorden, vittrar och förlorar fäste. Hennes hjärta dansar mållöst i kroppen, letar förgäves efter ett center som kan ge ro.

Vill göra sig fri, medveten om att när oro slår rot slutar den aldrig att gro.

Nattens febervallningar bränner huden av en ensam kvinna, snurrar i väntan på att något ska förlösa henne, att mörkret ska försvinna. Tomheten är alldeles för stor för en enkelsäng, fantomröster från hans strupe, rinner på väggarna, på fönstren som ihärdigt regn.


River och sliter i kedjorna som fängslar hennes sinne, vad som än fjättrar henne. Släpp ditt grepp. Vad är du för henne om inte taggtrådd i horisonten, hindrar solen från att gå upp.

Om du satt fast i hennes fysiska, en del av ett köttstycke, så skulle hon slita loss alla lemmar i förtvivlan över att finna dig. Hon skulle inte tveka att skära bort dig, men sättet du klängt fast kan inget rå på. Varken kurer knivar, eller någon smekningar.

Du har slutit henne i din cell, hon förtjänar himmelen men se på henne nu. Stuck in your hell.