Idag är det lungt i högen av grus
för stenen har tagit semester,
och sitter och lyssnar på vindarnas sus
med strumpor ikring sina läster.

Strumpor av ylle det bästa den vet
när den sitter på stolen och solar.
Gråsprängd i håret och magen är fet,
så den suttit ner tusentals stolar.

Vår hjälte har levat ett stenåldersliv
och kan blicka på stenkarriären.
Hur den segrande gick med rullande kliv
genom att alltid sig sätta på tvären.

En strid man spått att aldrig ta slut,
blev seger på Sisyfos kulle.
Att stenen Sisyfos tröttade ut,
man trodde aldrig den skulle.

Och om någon kväda att du är dum som en sten
och ej förtjänade leva,
tusen år senare fann man hans ben
dödad av sten i en skreva.

Gråstenen Per, den som alltid var där,
den föll vi Jerikos murar.
Bland Davids söner man håller den kär,
medan Jerikos barn bara surar.

Men vår hjälte han suckar en utdragen suck
och sträcker sin ås för att vila.
Tänker så smått att "Who gives the fuck?"
Låt människor stressa och ila.

Låt dem förbrinna i gassande sol
för all kol och olja som brunnit.
Blinkar jag en gång nu här på min stol,
nästa stenögonblick de försvunnit.

Genom de pyttår då människor fanns
och förändrade genom att bygga,
Mot Gråper så hade de aldrig en chans,
var blott störande liksom en mygga