Jag vet att det är över. Det har det varit länge nu.
Men du försvinner inte ur mina tankar, hur mycket jag än försöker.
Jag kanske inte försöker tillräckligt mycket.

Det gör ont varje dag, så fort du kommer in i mitt huvud och min kropp.
Jag försöker blockera, men tankarna gör inte det jag beordrar de att göra.

Egentligen så vet jag att du bara är kvar i mitt huvud för att ingen annan har brytt sig om att ta den platsen.
Jag vet inte ens om det är dig jag är hopplöst förälskad i, eller om det är idén av dig och mig tillsammans.
Hur mycket jag än vrider och vänder på det så får jag en fin bild i huvudet.

Jag hatar den bilden.
Men jag kanske inte hatar tillräckligt mycket.