Jag är mitt i ett grått ljus från bulliga duntäckesmoln bara en bit över mig, lite fjädrar faller ned och sätter sig på fåglarnas stjärtar, de behöver uppmuntran nu. De sjunger inte lika energiskt som de brukar, bara några kvitter hörs från lite olika håll, snart är det ju för mörkt för dem att leta föda, korn och maskar, och umgänge för vintern. Jag är också ensam, härligt ensam, på det här berget bakom det som är mitt hem. Det är snart för kallt, naturen börjar ta ut sin rätt mot mig, jag är endast människa, jag kan inte rå för det kalla klimatet som Moder Jord har skapat här i Sverige, som hon fortfarande har kontroll över.
Jag låter lite nyponsoppa sippra ned i halsen (inga mandelbiskvier, de är nog för gamla, smakar mögel). Mjuka klumpar och sjok med höstdryck fastnar på mina läppar som om det vore läppbalsam, medan lite varmare vätska välkommet slingrar sig ned på stigarna i min kropp. Värmer.
Nu har träden tappat nästan alla sina blad, de har lagt sig på marken, tappar färg och lyster, blir snart till jord och mat för nya träd. De ger plats åt stammar och kvistar, grenar som uppenbarar sig som magnifika, systematiska konstverk, flintisar med tydliga blodådror. Mot himlen är de särskilt vackra, mot molnen, som åker
härifrån.
De åker mot ljuset där borta, mot grannens fönster, därinne är det varmt, därinne kan molnen spendera vintern, slappna av med några pensionärer i en soffa. Ge plats åt solen att gnistra i lite snö, detta vita, dessa kalla saltliknande kristaller som tillför vintern lite reflektoriskt ljus och krydda. Om inte snön faller snart så kommer min kära krukväxt att dö.
Jag lägger mig ner på det kalla, porösa och fuktiga berget, och andas in frisk, kvällskylig doft, som vet svaren, ser mönstret i min text som finns här, svart på vitt. Luften smakar små stänk av grusvägar, kallt syre, medicin för själen, som de säger. Luktar stickig kolsyra.
Stirrar uppåt, ser en ljus prick bland allt det mörka. Är det en stjärna eller är det ett flygplan? Jag tror att den rör på sig, mot nya mål. Det blir mörkare och jag ser fler prickar framträda - som mjäll – men egentligen är det ju bara stjärnhimlen som dramatiskt och i små, osynliga drag uppenbarar sig, träder gudomligt och stolt fram. Det är i sådana stunder man börjar fundera över vad som verkligen finns däruppe? Det ser ut som om någon lagt ett lugnande täcke över oss, som man gör med fåglar när de reser i sin bur, vi ska slippa se ut till världen utanför denna. Kanske skulle det se ut som världens största wide-screenskärm däruppe med realityserier och surroundljud, om vi inte hade det där täcket? Det skulle vara jobbigt att leva med ständig rörelse uppe i himlen, så jag tackar och bugar för skyddet, även fast jag gärna skulle vilja hitta lite hål då och då. Se verkligheten utanför den här, se människor och öden och sanningar.
Men månen är min kompanjon, min hund, den stannar med mig vare sig jag vill eller inte, den börjar alltid synas när mörkerpartiklarna susar fram i luften. Någon att lita på, att anförtro sig till, säga det djupaste och tystaste till, viska det man inte ens själv hör. Jag är tacksam för månen, gillar dess trygga, starka ljus, och jag tar upp min kopp med varm choklad, säger högtidligt men samtidigt glatt

-Skål, Månen!

Häller ut resten, packar ihop min picknickkorg och tar mig lite omständligt ned, in i ett varmt, mysigt hus, fullt av konstgjort ljus och värme.