De sa att de va seger, alla skrattade och log

Men han kunde inte känna glädje

för han tänkte på kamraten – han som dog

Kroppen va så sliten,

tung och trött

av marscher och av strider

och av alla de som dött

Ja, dem bar han liksom på

och tyngden växte för var timma

tills han nästan inte kunde gå

Då såg han för sitt minne

alla städerna som brann

och de där barnen som försvann

Och när de rulla in med sina vagnar

på stadens boulevarder

då spreds folk som skrämda agnar.

De andra skrattade och skrek

när de sprang åt alla håll

Men i han, han kände sig rätt vek.

Försökte skamset sina ögon dölja

drog ner hjälmen

när han kände tårar över kinden skölja.

Tag en sup och va en man.

Ryck upp dig

om du kan.

Den beska droppen värmde gott

la ett glömskans dis

på varje skjutet skott

Sen gick de in på nån slags bar

tog allt där fanns att dricka

tills inget mer var kvar.

De ropa glatt salut.

Han tänkte då; nu är det hemska slut

Ingen mera död och pina.

Ja inget mera skjut.

Föga han då ana

att detta blott en början var

på krigets svarta bana.

Hon ropa nej och skrek

när de stod på tur

för denna grymma lek

Och när turen kom till han

då var det som om allt blev svart

och han försvann…

...in i denna lilla rädda unge

som nu va helt kall och blek

skyddslös bakom risig dunge

hon ej mera skrek.

Han va full men dock han lydde

och sitt inre stängde av

tills dess efter då han spydde.

Nu är kriget sedan länge över.

Han bor långt bort därifrån

och äger mer än han behöver.

Men minnena ger ingen ro.

De plågar dag och natt

och han kan inte tro

på kärlek och nåt gott

när så mycket ont han gjort och fått.

Och var gång han ser sin dotter

så ser han bara hon

och känner äcklet i sin gom.

Ja, hon den rädda ungen

som han svek i den där dungen.