Vi fastnade i rörelser som var helt nya för oss två
och det var mer som en balansgång genom Stockholm
när du försiktigt frågade om mina tunna strumpbyxor
och tyst tackade för all tid jag gav dig

Och du trodde mig inte när jag sa
att sanningen om tiden är annorlunda med dig
för det var sådant jag annars inte lyckades berätta

Och förmodligen blir du blind på grund av mig
för det finns dem som inte önskar sig mer än sjuttio år
Men ändå tänker jag att vi aldrig försvinner,
att jag finns kvar hemma.

Jag tar med mig vad som helst bara ni minns mig

Och trånga gator finns
för att vi ska få stanna nära varandra
Så låt mig tänka i verklighetsbilder
om att allting handlar om ljus och illusioner

Du är så vacker i mitt sätt att fånga dig.