Blir livet bättre om vi undviker det som gör ont?
Blir smärtan mindre bara för att vi inte orkar med att den finns?

'Jag orkar inte bära bördor' säger du.
'varför leva om jag ska må såhär?
Kan inte jag få beta på gröna ängar ständigt?
Varför se gröda torka bort?
Man borde ha färsk frukt i överflöd, inte leva av torra grenar tills regnet kommer, varför vänta?'
Du vill inte bära oket för att få näring fram till din mark, inte lyfta krusen för att vattna Jorden.
Förstår du inte att livet är mer än det som solen skiner på som guld?
Att andas kan bli en ansträgning om du vill ha doften av livets rosor, men inte komma nära dess törner. Ska du undvika allt gott för att det onda inte vill att du ska få mer av ljuvligheten än vad det får?
Allt gott är förföljt av ont.
Ett ljus av skuggan,
En början jagad av ett slut,
En evighet hatas av det som är tomt,
Ett liv i övertygelse ständigt plågat av förakt.

Om du lyssnar på det som jagar ljuset istället för lågan själv så går du under, jakten är då på dig som ramlar i gropar och hål bland skuggans vrår.
du blir matt av att andas,
rosens törner får du nu känna ändå.
Evigheten får du inte nå,
tomheten håller dig fast.

Ska man bära livet får man ta det med sina dagliga bördor, annars blir benen svaga när slagen kommer, din rygg håller inte för bördan som kommer längre fram.
Ta upp oket och se andra som vandra samma väg för vatten, se hur varje man orkar lyfta upp med ben och med rygg om en annan faller.
Att vara stark vara bara om du hjäper de svaga, och att vara svag nog för att få hjälp av starka.
Vandra på en väg där det är en käpp som håller ryggen rak och benen starka.
En väg som är brant och djup, men som har därfram ett mål så du kan släcka törsten och vila ut.