Vi ligger bredvid varandra på sängen. Två trasiga tonårshjärtan slår hårt och ingen av oss vet egentligen vad vi borde göra nu. Ingen av oss vet hur den andra känner. Jag vet bara hur jag känner. Jag vet att jag är galet förälskad i honom och att jag är alldeles för feg för att berätta det. Vi har varit bästa vänner i många, många år nu och på senare tid har jag insett att det jag känner för honom är mer än vänskap. Det är kärlek som jag aldrig uppelvt den förut och jag har ingen aning om hur han känner för mig. Vill veta. Vågar inte fråga.
- Du, säger han plötsligt. Det är något jag vill säga.
Jag blir orolig, tänker att nu vet han. Nu kommer han säga att han förstår hur jag känner och att det inte är ömsesidigt. Det är nu det kommer bli som i alla filmer, att jag kommer ligga kvar på sängen och han kommer gå ut härifrån och sen kommer jag ligga hela natten och äta choklad och gråta över ännu en vänskapsförlust. Jag kommer aldrig mer våga känna något för någon. Jag befarar att det är just det han ska säga, så min röst darrar lite när jag svarar.
- Prata på, säger jag.
Han tittar på mig och lägger sin hand ovanpå min.
- Jag ville bara säga hur mycket jag tycker om dig. Jag tycker om precis allt med dig, speciellt dina ögon. De är så livfulla och lyckliga och ibland när du blir arg skiftar de i grönt och då kan jag inte sluta titta in i dem för de är så fina. Och jag älskar ditt leende. Du har verkligen det vackraste leendet som finns för du ler alltid så att man ser både övre och undre tandraden och det tycker jag är så fint. För att inte tala om hur knäsvag jag blir varje gång du säger mitt namn för det finns ingen som säger det som du gör, på riktigt, det är något speciellt med sättet du säger det på. Eller så är det bara jag som inbillar mig det för att det är just du som säger det och för att allt du gör är speciellt för mig. Jag blir alltid glad över dina telefonsamtal också. Ibland sitter jag och väntar på att du ska ringa för jag vågar inte, jag är för feg, men jag vill så gärna höra din röst. Och nu kanske du aldrig mer vill prata med mig men jag var tvungen att säga det här och jag tänkte att nu får det bära eller brista så jag undrar bara en sak: får jag kyssa dig?
Jag tänker inte så mycket utan jag agerar mest och min kropp säger ja och min hjärna säger ja och mitt hjärta säger ja så jag drar handen genom hans hår, lutar mig närmare honom och viskar åtta ord i hans öra.
- Vad synd att du inte frågat det tidigare.