Och hur många gånger det än slår,
slår det alltid för hårt.
Hur van man än blir
slår det alltid undan fötterna.

Jag blir alltid lika förvånad
och sjunker alltid lite för djupt.
Andas lite för lite
för att andas lite för mycket,
emellanåt,
tror jag att det finns något större
jag mestadels inte ser.

Ibland sjunker jag med mening.
Ljus syns bara om mörkret kramar det.
Lever gör man
närmast döden.

Och med hjärtat i halsgropen, slår det igen.
Varje gång lite för hårt.

Jag vek alltid undan blicken när ordet kärlek nämdes,
även rent faktabaserat,
skrämmer det mig som hat
att bli slagen till knä
endast av känslor.