Ensamhet.
Tomhet.
Avgrundsdjup sorg och saknad.

Vill vrida mig ur mitt skinn,
gömma mig utanför mig själv,
gå iväg och aldrig komma tillbaka.

Hem.
Vad är hem?
Micke är mitt hem.
Micke är död.
Döden är mitt hem?

Svarta känslor rusar i mitt inre.
Kalla.
Varma.
Onda.
Jag vill kräkas.
Kräkas upp mig själv och bristen på liv.

Aldrig mer finnas.
Aldrig mer funnits.
Aldrig blivit född.
Aldrig kunna dö.

Smärtan bultar.
Vener hotar att sprängas.
Jag kniper ihop ögonen och känner ångesten
dallra,
viska,
strömma,
skrika,
skära.

Orkar inte stå ut.
Vill inte.
Vill bara explodera
och låta mina inälvor sakta glida nerför väggarna.
Då skulle den skrikande ångesten få bli fri.
Och jag skulle slippa finnas.