vägen hem är lång och vass,
med för många stängda dörrar,
grus i skon känns som diamanter.
dom ritade sulorna på golvet leder ingenvart,

det spänner i längryggen,
ryggraden vänder mig ryggen.
vart är jag påväg?
ingen natt är lång nog,
för att kunna ta sig härifrån.
man är lite som en, bortsprungen glömd hund.

hur kan det känna som att väggarna
ständigt närmar sig,
eller bara bygger grannen ut.
så låt oss dansa till döds i takt med världens bästa samhälle,
för ensam är stark är sant,
men har du kommit på det själv eller?


förlåt för att jag alltid dansar fel dans, till fel takt...