Hemmet låg en bit nedanför stan. Hon hade sett det många gånger, långt innan hon flyttade dit. Då hade hon tänkt att det måste vara galna fångar som satt där inlåsta, tills den dagen kom då hon själv tvingades in bakom murarna.

Hon petade på den äckliga köttbiten på hennes tallrik, och det vände sig i magen, när hon såg fettet rinna ner på gaffeln och under bordet. Hon hatade rent utsagt maten på behandlingshemmet. Potatisen var seg också. Men ändå föll den sönder när hon petade på den. Hon utbrast förtvivlat i sina tankar, att "Potatisar! Hur kan man ha dem i grytan för länge? Eller för lite? De sprängs ju bara man tittar på dem!". Ingrid ställde sig upp petade ut resterna ur den orörda maten i soporna. Fick några elaka skratt bakom sig, och personalen suckade. Hon smällde dörren till sitt rum när hon hörde fotspår. Åh, nu kommer de och ger mig en föreläsning om att man inte ska slänga mat, tänkte hon för sig själv.

Göran kikade in. Vem fan är det? tänkte hon lite snabbt innan han svarade med att sätta sig på sängen i hennes rum. Den andra sängen. Det var två sängar. En bätsäng och en vanlig. Han satte sig på bältsängen och tittade sig omkring i det opersonliga rummet.

- Vi ska tydligen dela rum, för det finns inga fler rum på hemmet. Det är fullt, och jag är ett akutfall.
Så mycket i en mening, tänkte hon. Som om hon inte redan hade problem. Han satte sig upp.
- Du får ta bältsängen. Jag kommer sova i den sängen! sa han och petade på Ingrids sängkant.
- Men hallå? Skrek hon, jag var här först, och detta är mitt rum! Du får sova på bältsängen! Och så tjaffsades det en lång stund när personalen lugnade ner dem. Ingrid fick sova på bältsängen.