Jag grät i min pappas famn
när han berättade att det var skillnad på sak och person
och det var första gången jag förstod
att min pappa alltid kommer att älska mig

För jag önskade att ni skulle springa efter bilen
när jag lämnade staden, men ingen sprang
och jag glömde mina tankar på trädgårdsgatan.


Men en man tog sin fru till skansen för att titta på båtarna
och jag såg att vågorna i hennes hår var gråa ibland
Och kanske har hon alltid funnits centimeternära,
för det syntes att hon bar hans tankar om livet.

Och ibland slår våra knän ihop
för varken du eller jag vill ju vara den som flyttar
så vi sitter i timmar och fångar ljud ifrån havet

som älskar djupet i oss


För när du satt i samma tomma fönster som i måndags
sa du att världens undergång inte alls är större än kärleken
Och jag tänkte att du inte behövde leta efter städerna längre
för till slut slocknar dem precis som vi.

Ingen går längre ut på de vackra balkongerna
och jag hoppas att det är för att de har någon att titta på
För jag vet att varje utsikt väntar och att det finns dem
som aldrig ger bort sina tankar till någon annan

ska vi ändra oss ihop?



Egentligen finns det alltid nya skolbarn att vänta på
i axeltunga ryggsäckar fyllda med hemlängtan
Och du låg över mig när jag såg ett vindspel
och allt det röda som ingen längre ser i november

För jag fann en pojke med liv i handen,
och han visade mig hur Stockholm såg ut på natten
Och vi brukade trängas under samma täcke
för att vi skulle vänja oss vid vintern

För alla vet att alleerna berättar om dem
som funnit sin plats och inte önskar längre

Och kanske tröstar det någon att se himlen som ett hem

¨¨¨¨

Vi två gör ont samtidigt och blev nitton samma år
och du säger ofta att juli inte var varmt utan mig.
Men jag vågade bara titta på dina fötter
för du verkade inte drömma om läppar som jag

Och du sa att du andades mot glas
för att spara dina tankar om mig