Mig har du burit på

liksom jag levt av dig

i det tysta rummet där

ingenting

någonsin var

Och jorden föder oss om igen

en tusenårig cirkel av moderskap

vi inte värnar att bevara

ekande barnarop i trädens fall

Hur skulle du se ut, icke ännu skönjbara förälskelse?

Många är de stunder då jag lystrat till

berättelsen om denna lidelse;

en miniatyrisk hand kring vårt finger

Förstfödd, andra i ledd

eller

inte ens utförd av mina muskler

utan föreskriven av

Artemis och hoppets vilja

ovetandes om kontinenters

svävande

Pärleglans i ögonglob

renast från allt

mänskligt faktum

Mild som honung självt

stiger du ytterligare

i mitt medvetande

darrande stark instinkt –

    att bli mamma