Jag har alltid tagit ansvar för mina studier, alltid siktat mot toppen. Så fort jag upptäcker nya svagheter hos mig själv så gör jag allt för att förändra mig till det bättre. Arbetar man hårt nu så blir det lättare att skaffa ett bra jobb i framtiden och försörja sig och sin familj. Man lever bara en gång så det livet måste bli perfekt.

Man vill inte ångra sina val i livet när man blir äldre. Då vill man vara nöjd och lättad att man hunnit med allt. Hunnit med att uppfylla sina drömmar och förverkliga sina mål. Alla strävar efter lycka samtidigt som vi jämför oss med alla andra och alltid är det någon som verkar ha det bättre än en själv. Någon som verkar bättre, snyggare eller lyckligare än en själv. Skolans par som är så söta tillsammans, allvetaren som verkar ha kunskapen av ett helt bibliotek i sitt huvud samt den allra populäraste som alltid har ett leende på läpparna och som alla ständigt avgudar. Personerna som är kända och förebilder för många.

Jag själv är långt ifrån populär. När jag inte pluggar så sover jag och då är det inte så konstigt att man gick ut med högsta poäng. Mycket väl godkänt i alla ämnen och lärarnas favorit. Kompisar har jag, vi snackar på lunchrasterna och pluggar ihop. Jag har alltid sett till att vara lite bättre än dem även om det kostat mig min fritid. Hur vetenskapen och vårt samhälle fungerar har jag inga problem med att förstå, däremot kan min sociala kompetens nog förbättras. Jag säger inte så mycket och är allmänt blyg. När jag väl går på fester och liknande så har jag svårt att visa mig säker och bestämd. Jag vet sällan vad jag vill eller tycker och låter ofta folk bestämma åt mig. Bestämma att jag vill spendera tid med dem, då det behagar dem själva. Men jag går med på det på grund av mitt dåliga självförtroende. Det är viktigare att de är glada än att jag är det. Jag vet ju ändå inte vad jag ska göra för att bli lycklig, det verkar de veta. Men jag låtsas, jag låtsas att jag blir jätteglad när andra hade blivit det i samma situation. Jag låtsas vara ledsen när man ska vara det, men inte alltid, bara när det behövs. Det behövs inte när man är ensam, då finns ingen som dömer än och ifrågasätter varför man inte visar några känslor.

Jag var ensam när jag kom hem och såg brevet ligga på golvet i hallen med mitt namn på. Det brevet innehöll min framtid, och det låg mitt framför mina slitna skor. Jag böjde mig ner och plockade upp det, fortsatte in i hallen samtidigt som jag lät ytterdörren lätt slå igen. Ytterkläderna hängdes på kroken och skorna trampades ur. Lampan i köket tändes och stolen jag alltid satt på under måltider drogs ut och där satte jag mig. Brevet var fortfarande i mina händer och jag stirrade på det.

Jag skulle snart få reda på vilket gymnasium jag hade kommit in på och för mig fanns det bara ett självklart svar på den frågan. Inriktningen var natur eftersom jag alltid hade tyckt om vetenskap och logik. Gymnasiet hörde jag talas om redan när jag var mycket liten och knappt visste vad gymnasium var. Namnet återkom och jag fick lära mig att det var den mest ultimata av alla skolor. Om man ville bli bäst så var det där man skulle gå, om man ville ha starkast meriter så var det där man skulle ha gått. En ökänd skola som gav en respekt och självklart så var det mitt förstahandsval. Jag hade sammanlagt sex val, bara för säkerhets skull. De andra var också skolor som krävde mycket plugg och läxor men de var inte i någon speciell ordning då det inte spelade någon roll. Jag skulle komma in på mitt förstahandsval, något annat fanns inte. Självklart hade jag tidigare kollat upp lite om de andra skolorna men de verkade inte alls lika bra som min drömskola.

Nu hade brevet kommit och jag hade det mitt framför mig. Jag vill inte kasta mig över det och sprätta upp det direkt, jag behövde andas och tänka lite först. Samtidigt ville jag inte vänta en längre tid med att öppna det då jag var alldeles för nyfiken. Jag hade precis tillräckligt med poäng för att komma in trots att jag hade högsta möjliga. Jag borde verkligen komma in tänkte jag.

Sanningens minut hade börjat och jag öppnade det viktiga brevet försiktigt som om jag skulle vara tvungen att sända tillbaka det. Jag tog ut det vikta arket och kisade då jag märke att man såg igenom det en aning, jag ville inte råka se förrän jag var helt redo. Mina händer vände på pappret och min blick flackade runt för att hitta svaret.

Aldrig någonsin har jag blivit lika besviken och ledsen som då. Jag hade blivit intagen till mitt andrahandsval, en skola som jag inte ens kunde koppla till en bild i mitt huvud. Den blandades ihop med de andra skolorna och jag visste inte ens vart den låg. Den gången låtsades jag inte vara ledsen, jag var verkligen det. Det började med en tår och det sved lite i ögonen, jag grät aldrig. Det spelade ingen roll att jag hade reservplats nummer två på min drömskola, jag visste att jag aldrig skulle komma in ändå. Ingen skulle vilja lämna ifrån sig en sådan plats. Inte bara en utan hela två personer skulle vara tvungna att tacka nej till sin plats för att jag skulle få komma in.

Det gjorde inget att pappret med besvikelsen blev blött och förstört av tårarna som rann ner längst min näsa. En droppe höll sig alltid kvar på min nästipp och irriterade men jag lät den vara. Jag började tänka, tänka en massa. Ju mer jag tänkte desto värre verkade det. Det här fanns inte i min världsbild, det kunde inte hända helt enkelt. Men det gjorde det och jag blev arg. Illsken och förbannad reste jag mig hastigt upp och stolen välte med ett skrämmande ljud. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till så jag tog min näve och slog den så hårt jag kunde i väggen. Det kändes inget för jag kände ingen djupare smärta än den i min själ då. Jag sparkade till den liggande stolen och det lät som den gick sönder men vad brydde jag mig om det. Hela min perfekt planerade framtid var förstörd och det ända jag kunde hoppas på nu var ett under. Ett mirakel som uppkommer alltför ofta i filmer. Om det hade varit en film hade jag kommit in ändå, mot all förmodan, men det här var ingen film. Det här var verklighet, min verklighet.

Jag har alltid tagit ansvar för mina studier, alltid siktat mot toppen. Så fort jag upptäcker nya svagheter hos mig själv så gör jag allt för att förändra mig till det bättre. Arbetar man hårt nu så blir det lättare att skaffa ett bra jobb i framtiden och försörja sig och sin familj. Man lever bara en gång så det livet måste bli perfekt. Sommarlovet gick men inte en dag passerade utan att jag tänkte på om jag någonsin skulle klara mig utan att gå i den perfekta skolan. Jag kollade på nätet regelbundet för att se om jag kommit närmare mitt mål, men det fortsatte alltid stå nummer två på reservplatsen. Du kan ju försöka igen nästa år fick jag höra från många håll men det hade jag redan uteslutit för länge sedan. Jag tänker gå i den skolan eller ingen alls svarade jag dem och tillslut kom dagen.

Första skoldagen för alla gymnasieskolor är här och jag har precis skrivit ner alla mina tankar som för dig kanske verkar larviga. Livet går vidare, sådant händer. Men, nej, sådant händer inte mig. Min framtid är förstörd och likaså mitt liv. När klockan slår nio och skoldagen för alla elever på min drömskola börjar så kommer jag stå och kolla på uppifrån, från taket. Jag har varit där förut, jag vet hur man tar sig dit och jag vet hur lång väg ner det är ner till marken. Jag vet att jag vågar, jag har inget som hindrar mig och alla kommer att se på. Skolan kommer att bli ännu mer känd, dock på ett negativt sätt. Elever efter mig ska inte våga eller vilja gå i den här skolan. De ska inte behöva bli lika besvikna som jag över att inte komma in på den här skolan. De kommer inte ens söka hit. Det är viktigare med andras välbehag.

Jag har alltid tagit ansvar för mina studier, alltid siktat mot toppen. Nu är toppen nådd och jag är redo att hoppa ned för den. Jag slipper allt plugg och det blir bara sömn kvar som jag aldrig kommer vakna upp ur. Också då blir jag känd precis som de andra förebilderna. Då kan jag vara lycklig och det är ju det som alla strävar efter.

/Lärarnas favorit