Jag andas så fruktansvärt mycket nuförtiden
Och skratten jag utsöndrar tar så mycket plats
Snälla kalla mig inte för egoist
jag älskar hela världen, hela tiden & överallt

Jag vill inte bli som du, Mimmi
men du ger mig inget val
du färgar av dig

Radien för mina iaktagelser exploderar
Jag ser sådant jag aldrig velat se
men jag hinner inte ens reflektera
Varje kliv jag tar, blir halvvägs till vintergatan
Jag vill bara hem
men verkligheten expanderar

Ta min hand vill jag skrika
För jag har blivit så trygg nu
att alla bryr sig till och med mindre än förut
jag är totalt och konstant mörkrädd
och överallt ser jag mörker som ingen annan ser
Jag vill inte dö, och jag karvar inte mina armar
men jag är så rädd, så orolig och paranoid
för allt som kan hända, men som inte händer

Fantasin har inga gränser
men det har jag.