Pojken iakttog världen
genom sitt fönster.

Flickan beskådade jorden
genom ett annat fönster.

Samma värld och samma jord
som du,
och som jag,
ser på varje dag.

Med uppgivna ögon såg de på sin molntäta verklighet:
Den var mörk som den svartaste natthimmel.
Den var kall som under den längsta vintern.

Den var hotfull och hopplöst ENSAM.

Hon var flickan som alltid skrattade lite för högt.
Han var pojken som aldrig vågade skratta.

Under inträffar,
mirakel sker.

En ensam hand
hittade
en annan övergiven hand.

Det mörka blev plötsligt ljust,
det svarta förvandlades till färg,
det kalla övergick i värme.

Världen,
deras verklighet,
strålar nu starkt
i självlysande färger.

Om du lyssnar kan du höra
hur deras skratt nu sjunger tillsammans
som den ljuvaste låt
i perfekt harmoni.