Hon. Som alltid sitter ensam. Med sina tankar.

Blir det inte kallt att sitta på den där parkbänken dagarna i ända?

Den ligger bara ett stenkast från mitt hus, vilket gör att jag ser Henne varje dag.

Vem är Hon?

Ingen vet.

Det är Hennes hemlighet.

Det är som om Hon inte ser oss andra.

Hon verkar ledsen.

En dag ska jag gå fram till Henne.

Kanske bjuder jag Henne på en kopp kaffe.

Kanske tar vi en promenad i parken.

Kanhända blir vi vänner.

Hon ser snäll ut.

Hennes ögon utstrålar värme och klokhet, trots den dystra fasaden.

När jag blir stor vill jag vara som Henne.

Jag passerar, utan att ge Henne så mycket som en blick.

Jag sparkar till höstlöven där jag går.

Känns som att trippa på en färgsprakande matta.

Nästan som den där berömda röda mattan alla “de stora” tar sina smått nervösa kliv på.

Den där mattan, där de poserar med sina dyrt försäkrade kroppar.

Höstlöven får mig att tänka på min mormors lapptäcke.

Det som aldrig blev färdigt.

Det hade samma starka orangeröda färg som löven.

Som löven jag nu trampar sönder.

Jag tror det var meningen att det aldrig skulle bli färdigt - lapptäcket.

Min mormor verkade vilja hålla på med det i evigheter.

“Stort ska det bli, lika stor som du kommer att bli en dag.”

Så sa hon alltid.

Strök mig över kinden

och pussade mig på näsan.

Jag vänder mig hastigt om.

Ser Henne plocka upp ett orangefärgat löv.

Hon doftar på det innan Hon sätter det i sin väska.

Vad ska Hon ha det till?

Jag saknar min mormor.