Jag tycker det är likaväl grymt
som litet lustigt
hur känslorna kan spela en spratt.

Hur man kan tycka
att världen är kall och hård
när folk inte 'har tid'
trots att man själv
inte alltid kan vara 'som tillgänglig'.

Men när folk är som i
'störst behov' av ens röst
ens närvaro
att kunna smyga sin hand
i sin egen öppna.

Ja, då kan man kanske
inte finnas där alltid
och det är förstås trist
att någon då skall
behöva uppleva det

som att en kall hand
kramar deras hjärta och
ensamhetens alla 'monster'
tankar på livets hårda sidor
bryter sig in i ens själ
och gör sig hemmastadd.