Lekparken går sönder
och mina händer är blott skuggor.

Finns det någonting mer?

Jag tvivlar på marken
men än mer på himlen.

Finns det verkligen ingenting mer?

Kalles Kaviar-pojken ser på mig
med sitt leende av fullständigt obehag.
Skrämmer skiten ur mig som vanligt.
"Växer du aldrig upp eller?", frågar jag honom.
Svaret uteblir.

Vardagen är minimalisk
men tär på mig.

Fanns här aldrig någonting mer?
Svaret uteblir.