Det väcker en glädje i mig, att ödet inte har hindrat mig. Jag är glad att ödet inte har hunnit stoppa mig ännu. jag kanske borde vara ledsen, att jag inte stannat kvar med de andra. Jag kanske borde vara besviken på min situation, att andra klarat det bättre. Jag kanske borde fundera på vad det är som är fel på mig. Eller så borde jag fundera på vad det är för fel på människor. Varför ger de upp så fort? Varför fruktar de framtiden, varför nöjer de sig med vad dem får i första hand som verkar vara bra?

Jag är inte nöjd, jag är inte nöjd med att människor ska veta att vi är ett par, att vi har det bra, att vi älskar varandra, att vi ställer upp för varandra i vått och torrt. För då vet alla. Förutom vi.

Jag nöjer mig inte med att fråga om råd av andra när vi har det dåligt. Jag vill kolla in i dina ögon och veta. Jag vill att du ska hålla din hand över min mun och be mig vara tyst. För då vet ingen. Förutom vi.

Jag kanske har åkt in för djupt än vad jag bör. Men vad spelar det för roll när jag är här. Det är inget val när det har skett. Det är ett val när det fortfarande är en tanke.

Jag ser dig gå av tåget. Förväntansfullt står jag och lutar mot väggen och byter ställning hela tiden. Så går du av tåget, och jag ser att du vänder dig om för att gå åt andra hållet. Samtidigt hoppas jag att du går åt mitt håll. Jag ser dig gå snett ifrån ingången. Du svävar och lever i en egen värld och inget existerar förutom nuet. Du går förbi spärrarna och jag kramar dig. Fyfan vad jag har saknat dig din jävel. Din närvaro är stark och begärlig. Dina händer är ömma och bekväma. Hos dig är jag oskyldig som en duva. Jag älskar hur orden pressas fram från dina läppar och jag beundrar din kapacitet att framföra din talan. Min text är osammanhangad, mina känslor är intrasslade i en historia som fortsätter att skrivas. Det handlar inte om att ge upp eller fortsätta. Jag vill hitta oss, jag och du. Och det behövs två hjärtat för att slå...

Du får mig att inte vilja fortsätta. Du får mig att med hjärta och själ stanna kvar hos dig. det är inte rätt, men det är vad jag vill. Jag vill stanna kvar, jag vill inte ha något mer. Jag vill inte mer än vad jag är som människa. Det finns mer, och det vet både du och jag. Men jag är inte mer. Du är inte mer. Vi är lika, och det är varför jag vill stanna kvar. Hos dig.

Och jag ser mer..jag börjar se mer. Det som är över oss två, det som är drömliknande. Jag försöker blunda i hopp om att stanna kvar hos dig. Jag vill ha det där, men samtidigt sitter jag och funderar över , vad är jag? Jag är inte mer än vad jag är. Så varför ska jag leta efter något som är mer än vad jag är. Och då menar jag inte bättre eller sämre. Utan bara att vara något. Vi är något lika. Så om jag får något mer...är vi inte lika, hur mycket mer det än är.

Jag vet inte vad jag säger, jag vet inte vad jag vill, jag vill endast kyssa dina läppar, såsom jag gjorde idag...jag börjar bli kär