Kvällen blev obrukbar efter kaffet. Det saknades kakor. Tanken att det var någon annans fel aktualiserades aldrig. Skuldfrågan löstes aldrig då den inte dykt upp.

De satt en timme under tystnad och tittade på den blanka, tomma tv-rutan som speglade fönstret bakom dem till solen gått ner. De hade blivit av med fjärrkontrollen. Ingen visste vad den andre väntade på – eller visste det. Förmodligen tvärtom. Var gång någon tog ett djupt andetag för att säga något sade ändå ingen av dem något.

I fönstret stod en växt med vissnade blad och hängande blommor, en plastblomma. Döda flugor hade surrat runt den om de kunnat, om de existerat.

Plötsligt tystnade grannens tvättmaskin – vid fel tidpunkt – och en bil körde förbi i skymningen med släckta lyktor – eller om det var något annat.

Snart skulle Kvällskafé öppna i en av tv-kanalerna, oavsett vilken men de hade blivit av med fjärrkontrollen. Han hostade till och frågade: ”Har vi toarullar hemma?”

Hade fönstret stod öppet hade det varit sommar. Nu var det förmodligen vinter. Fönstret stod öppet ändå.

Hon visste något och log för sig själv, reste sig upp och sade bara: ”Fjärrkontrollen!” Nu visste han precis, fick hon för sig.

Och så fick det bli.