Jag målar en tavla som ingen kan se,
som skänker min strålkärna färg.
Jag pyntar mitt inre så att jag kan le
och inte för att flytta berg.

Min stålkärna gnistrar ett svar,
som säger de alltid finns kvar
alla timmar du glömt
glömda drömmar du drömt
alla glada och lyckliga da'r,
och de dagar som bara har gått
då du målade bara i grått.
Uti strider du drog
medan strålkärnan log
i ditt inre i gult, rött och blått.

Och jag straffa mig själv, både pina och nöd,
så jag knappt inte kunde stå ut.
Men strålkärnan fanns kvar trots att själen var död
och finns där tills allting tar slut.

Den är varken ful eller fin.
Är inte vatten och vin.
Den är liten och stor
varken ryms eller bor
i ditt hemliga innersta skrin.
Är ej värmen när du har det kallt.
Är ej sötma då det smakar salt.
Ej din innersta röst
inte glädje och tröst.
Den är inget men är också allt.